Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Makalöst skicklig Oates – än en gång

En historia om en hårt drabbad ung kvinna från nordvästra delen av staten New York. Så kan de flesta av Joyce Carol Oates romaner karakteriseras, och det gäller också hennes senaste, den 623-sidiga ”Dödgrävarens dotter”.

Annons

Joyce Carol Oates hör till det slags författare som skriver samma verk gång på gång i nya varianter. Ändå upplever man som läsare inte att hon upprepar sig. Varje kvinnoöde som hon fördjupar sig i (ibland också mansöden) är så djupt och subtilt penetrerat, att det framstår som fullständigt unikt.

Rebecca Schwart i ”Dödgrävarens dotter” är född i New Yorks hamn 1936, barn till judiska flyktingar från Tyskland. Fadern, som varit lärare i Bayern, får arbete som dödgrävare i en sjaskig småstad uppåt Erie-sjön och grämer sig så djupt över sitt öde, att han drabbas av en smygande paranoia, som till slut får honom att skjuta sig sedan han först dödat sin likaså svårt förgrämda hustru.

Rebeccas två äldre bröder har tidigare rymt hemifrån och försvunnit, och med denna erfarenhet i bagaget ska den 13-åriga flickan starta sitt vuxenliv. Som 17-åring kastar hon sig in i ett äktenskap med en man, som snart visar sig vara fullständigt monstruös.

Det är alltså de nätta förutsättningarna för Rebeccas liv, och jag ska inte referera fortsättningen. Men Joyce Carol Oates är nu inte en författare som ägnar sig åt att skapa gripande historier om kvinnlig olycka eller upplyftande moraliteter om lyckosam kamp mot ett oblitt öde. Historien om Rebecca – som så småningom byter identitet till Hazel – är i stället ett otroligt differentierat kvinnoporträtt, där författaren lyckas foga ihop en fullkomligt trovärdig och levande människa av alla komponenter i hennes psyke, både de undermedvetna traumatiserade barndoms- och ungdomsupplevelserna och hennes medvetna strävan och förmåga att analysera och hantera sin situation.

Joyce Carol Oates författarmetod är vid närmare besiktning mycket raffinerad. Som alltid skriver hon i en engagerad, nästan nervöst framåtdrivande ”erlebte Rede”-teknik, det vill säga huvudpersonens tankar, handlingar och ofta också repliker refereras som av henne själv, fast i tredje person. Behärskad med sådan virtuositet som av Joyce Carol Oates är det en mycket effektiv teknik, och som alla Oates-läsare vet, är man efter bara någon sida fast och kan bara läsa vidare timme efter timme, irriterad av de behov av mat eller sömn, som ibland tvingar till läspauser.

”Dödgrävarens dotter” är en extremt spännande bok.

På detta ”erlebte Rede”-plan befinner vi oss i Rebeccas så att säga medvetna medvetande. Här kan hon agera och styra sitt handlande med insikt i varför hon gör som hon gör. Men de förfärliga trauman hon går och bär på kan hon inte själv riktigt förstå och hantera, och de utsätts inte heller för någon öppen analys eller beskrivning.

Joyce Carol Oates är ingen beskäftig författare, som skriver sina romangestalter eller läsare något på näsan. Här gestaltar hon i stället, och läsaren får på egen hand se och förstå hur Rebecca-Hazels liv formats utifrån både dess medvetna och omedvetna förutsättningar. Det är makalöst skickligt, och ”Dödgrävarens dotter” är ytterligare en i raden av verkligt suveräna Joyce Carol Oates-romaner.

Mer läsning

Annons