Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Men när kommer praktverket?

/

Hörde häromdagen en stockholmare säga att ”alla fina gamla kaffekoppar kommer från Gefle Porslinsfabrik”.
Sånt gör Gävlebor stolta.

Annons

Gävleporslinet märks. Trots att det är snart 30 år sen fabriken las ner.

Man betalar glatt 40 spänn i inträde till en antikmässa i Läkerolen bara för att kunna vända på en skitsnygg tallrik och konstatera att, javisst var den Gefle. Den också.

Men allt är inte den hajpade formgivaren Arthur Percy som glimmar.

Underhuggaren Lillemor Mannerheim fick se sin teservis lanserad som gjord av Percy. ”Din tid kommer”, sa han.

Som klen tröst gavs dekoren namnet Lillemor.

Så kunde det gå till på 1950-talet.

Historien återges i en ny bok om Gefle Porslinsfabrik – där det trots namnet faktiskt aldrig tillverkades porslin, utan enbart flintgods.

Arthur Percy får som sig bör ett eget avsnitt. Han kom till Gävle 1923. För att ”försöka sätta lite stil på porslinet” som han uttryckte det själv.

Värvningen av Percy var ett smart drag. En redan berömd konstnär med en fot inne på den internationella marknaden gav Gävleporslinet glans (även om han aldrig bodde här).

Ungefär som nu när Ale Möller anställs för att rikta blickarna mot Gävle Konserthus.

Men, och det förstår man tydligt av boken, nyckelpersonerna bakom succén var så många flera. Chefsdekoratören Eugen Trost till exempel, Zebra-koppens skapare. Glasyrmästaren Björn Holmström. Kontorsbiträdet, senare resesäljaren, Eric G Andersson, nämns också.

Förutom Lillemor Mannerheim fanns genom åren en rad namnkunniga kvinnliga formgivare: Dorothy Clough, Berit Ternell, Maggie Wibom och Märta Willborg.

Skickliga specialister inom alla yrkesgrupper krävdes. Även att övervaka bränningen var ett precisionsarbete.

Det hände att hela tillverkningen ibland kördes direkt till soptippen, berättade en verkmästare om tiden vid första världskriget när det saknades riktiga råvaror.

Boken ”Gefle Porslinsfabrik” är efterlängtad.

Sedan tidigare finns ”Gefle Porslin” av samma författare, med i huvudsak faktauppgifter och förteckningar. Den nya boken är en utveckling och komplettering. Med fylligare texter. Och framförallt färgbilder. Utmärkt tryck.

Men egentligen vill man ju ha ännu mer. Man vill ha samma lyx som i Karin Lorenz ”Koketta kaffekoppar” från 1997. Man vill frossa i ett praktverk av gulddekorer och manganiaglasyr.

Med närgångna bilder på sockerskålar, blomkrukor och ugnseldfasta fat.

Vanligt älskat hushållsporslin. Och magnifika vinbålar.

Kryddburkar. Bonbonjärer. Brickor. Äggkarotter.

182 olika artiklar tillverkades, i olika utföranden. Totalt mer än sju miljoner enstaka objekt. Ömt vårdade föremål som så många människor har en personlig relation till och som man fortfarande hittar i köksskåp och på antikmässor.

En svindlande tanke: hur många har blivit skärvor, hur många finns kvar?

Och glöm inte alla askfat som gjordes. Till ingen nytta längre. Någon borde verkligen skriva askfatets sorgliga historia!

Tändsticksställ och cigarrbägare kan också få vara med på ett hörn.

Boken ”Gefle Porslinsfabrik” funkar jättebra. Men är inte på långa vägar nog. Fler än porslinshistoriskt intresserade Gävlebor håller garanterat med. n

Mer läsning

Annons