Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Norges Petterson är häftigt bra

/

Det är sent på hösten 1989 och Arvids hela värld krackelerar. Hans äktenskap är på väg att ta slut. Hans mor får veta att hon har cancer. Och den gamla världsbilden håller på att förintas, snart ska Berlinmuren falla.

Annons

Det är en upplösningens och förändringens tid och Arvid hamnar i total kris. Han kan varken hantera sitt liv, sitt förhållande till modern eller sitt gamla vänsterengagemang, det som en gång fick honom att överge skolan och skaffa sig ett industriarbete.

Hans mor är danska. När hon får sitt tunga besked beger hon sig ensam från Oslo och till sin barndomsstad på norra Jylland och familjens sommarhus. Arvid kastar sig iväg efter henne. Han söker en kontakt som de aldrig riktigt har haft, modern och han. Och han söker genom den här kontakten förstå sitt eget liv.

Det går inte bra. Allt det outsagda tornar upp sig mellan dem.

Norrmannen Per Petterson slog igenom på svenska med romanen ”Ut och stjäla hästar”, en stark och gripande berättelse om en pojke och hans far, berättad på ett lågmält och vackert språk. Den boken har nog många hört: Rolf Lassgård läste den bland annat i Radio Gävleborg härom året.

För den nya romanen fick han i vintras Nordiska rådets litteraturpris. Och den är häftigt bra. Lågmäld i tonen förmår den ändå måla fram en nästan gastkramande bild av en människa som kämpar med sina oförlösta drömmar och sina föreställningar om livet och världen som inte alls blivit vad han hade tänkt sig.

Petterson väver konstfullt ihop nutid och dåtid, Arvids flykt till spriten när han är på Jylland och hans minnesbilder av konflikter med modern och av kvinnan som stått honom så nära i många år men som nu är på väg bort.

Mitt i den här väven lyser tystnadens tråd allt klarare. Tystnaden i hans barndomshem – så särskilt lyckligt var inte föräldrarnas äktenskap. Tystnaden efter att en av hans bröder dött sex år tidigare; ett gapande hål i familjen, ett sår som aldrig läker.

Och så Arvids tystnad när han ska försöka närma sig modern. Han pratar men han förvandlas alltför snabbt till ett 37-årigt skrikande barn.

Det är så sorgligt. Men Arvids vedermödor är inte utan komik. Som när han mopsar sig i fyllan på Danmarksfärjan och får betalt för det några dagar senare.

Mitt i denna berättelse om uppbrott och förändringar förmedlar Per Petterson en stark livskänsla. Han målar fram det nordjylländska landskapet i senhöstlig dimma, en bra fond för uppgörelser som kommer av sig. Men han visar också att det finns ljuspunkter i diset. Vägen syns inte men den leder vidare.

 

Mer läsning

Annons