Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Obegripligt

/
  • Sara Gordan staplar föremål och företeelser utan synbara kopplingar till varandra. Därför blir hon svårläst.
  • Bokomslagets gytter motsvaras tyvärr av innehållet i Sara Gordans

Återkommande gånger under läsningen slår jag ihop boken och tittar på omslaget till ”Uppställning med albatross”.

Annons

Vit bakgrund fylld av olika symboler och figurer, mest djur men också en och annan frukt och bilmärken. De liksom kryllar över omslaget (för övrigt signerat Lotta Kühlhorn), och anledningen till att jag börjar i den änden är att de kryllar mellan pärmarna också. Det är ett ytterst symboltyngt prosalyriskt verk som Sara Gordan har skrivit. Det blir för mycket.

Låt mig redan från början klargöra att jag inte anser att allt ska ligga i öppen dager i bra litteratur eller att läsaren inte ska behöva anstränga sig för att få grepp om ett verk. Böcker som inte kräver något av sin läsare är oftast inte särskilt mycket att ha.

Men Gordans bok är bitvis alldeles för obegriplig; inte i bemärkelsen svår, men diffus. Här finns två intressanta berättelser, dels den om den vindruvsstora knöl som växer i jagets huvud, dels den om mannen och bilolyckan. Det är historier som finns med hela vägen, men som är skrivna så att de endast antyder vad det rör sig om. I dessa stycken, eller snarare meningar, skapar Gordan knivskarpt en obehaglig och orolig stämning.

Men det som skulle kunna vara så drabbande och trängande för läsaren skyms av allt det andra som flimrar förbi: albatrossen, nyckelpigorna, Titanic, kräksfläckar, igelkottar och pompomflickor. Föremål och företeelser utan synbara kopplingar till varandra, utom det att de upptar diktjagets tankevärld.

Där finns naturligtvis poängen att jaget förtränger sådant man inte vill tänka på (något som växer i huvudet och en katastrofal bilolycka) till förmån för till synes meningslösa grejer. Något att hänga upp tillvaron på när allt brister. Men med denna mättade symbolik fungerar det inte riktigt.

Det som skulle kunna vara huvudpersonens distraktioner blir istället hinder för läsaren. Och förutom att det är ganska irriterande, är det också ett mysterium varför man väljer att göra en bra berättelse obegriplig på det viset. När jag till slut slår igen pärmarna känns albatrossen och hans kompissymboler mest som tomma poser.

 

Mer läsning

Annons