Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Östergren väcker liv i dandyn

/
  • Stark författare. Klas Östergren har skrivit en vindlande och vidunderlig roman som också är en uppgörelse med det egna författarskapet.

”Den döende dandyn” av Nils Dardel gick till historien två gånger under 1980-talet. 1984 då den såldes för 3,4 miljoner, det högsta belopp som någonsin betalats för ett konstverk i Sverige, och fyra år senare då den såldes på nytt – för nästan det fyrdubbla.

Annons

Symptomatiskt nog var köparna båda gångerna finansmän, tillhörande en grupp där åtskilliga liknade just ”Dandyn” i klädstil, utseende och livshållning. Det yt-fixerade, illustrerandet av rikedom, de konstlade manéren är inte bara ”Dandy-ideal” utan också 80-talets.

Själv åkte jag – skam å sägandes – precis i slutet av detta decennium runt i en BMW, klädd i pastellgrön kavaj och ett färgsprakande brottarlinne.

Det är ingen slump att Klas Östergren låter Dardels målning spela en nyckelroll i sin vindlande och ofta vidunderliga roman” Den sista cigaretten”. Den handlar om det 80-tal som sen skulle bana vägen för bankkriser och spekulationsekonomi.

På den legendariska konstaktionen 1988 placerar Östergren en av romanens huvudpersoner. ”Jörgen” kommer dit iklädd keps och en portfölj märkt med ett klistermärke från Esso.

Trots den komiska munderingen är han där med en högst allvarlig intention: Att ropa hem tavlan. I portföljen finns drygt 8 miljoner i kontanter.

Jörgens avsikt är också konstnärlig. I en planerad installation med namnet ”Closing the deal” ska han filmas när han med oåterkalleliga penseldrag målar över Dardel-verket.

Så blir det nu inte, istället gör han en egen makaber version av ”Den döende dandyn”.

Av det ovanstående kan man ana att ett av romanens kärnteman är förbindelser. Mellan verkligheten och det fiktiva, mellan konstverk, mellan situationer, ögonblick, teman och epoker.

Romanen utvecklar sig till ett gigantiskt och växande ådernät, löpande ut i universum, det fysiska och Östergrens konstnärliga.

Liksom i ”Gentlemen” och ”Gangsters” finns författaren med ”själv” och dras in i en härva som gäller liv och död.

Parallellerna framkallar ibland en dallring över hornhinnan, jag studsar till och läser om på nytt, bara för att se ytterligare något mer än jag gjorde nyss.

Liksom i ”Gentlemen” och ”Gangsters” finns i ”Den sista cigaretten” ett mysterium med rötter slingrande och tvinnande sig långt ned i tidsanda och mentalitet.

Den övermålning av ”Den döende dandyn” som Jörgen planerat är inte bara tänkt som en uppgörelse med penningstarkas ”konstintresse” och kamouflerad investeringsiver som isolerar konstverket från den breda publiken. Det definitiva övertäckande får också den svunna epoken att framträda med större tydlighet än vad som annars varit möjligt.

Jag misstänker att det här var något Östergren sysslade med redan i ”Gangsters” där han, till en och annan fanatisk beundrares besvikelse, lät ”Gentlemen” omformas framför läsarens ögon till en förvrängd och urvattnad version av ett starkare manus.

”Den sista cigaretten” en av de starkaste svenska skildringar jag läst av en tid som öppnade dörren mot dagens fullt utvecklade strävan efter tillväxt och snabb klipp, men också som uppgörelse med det egna författarskapet och en uppslukande, ibland förödande författarroll.

Får han inte Augustpriset nu ska jag äta upp min gamla pastellkavaj.

Mer läsning

Annons