Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Professionell retsticka

/
  • Provocerar. Medieprofilen Johan Hakelius är otidsenligt engagerad i excentriska engelsmän.

Johan Hakelius och jag delar litterära kompisar. Några av dem, som AA Gill och Craig Brown, skymtar bara förbi i ”Döda vita män”, medan andra, som far och son Waugh, får hela kapitel.

Annons

Han inleder med en ton som är karaktäristisk för hela Johan Hakelius skribentgärning:

Ja, Hakelius är en professionell retsticka, och bara själva idén bakom ”Döda vita män” är provocerande i den rådande pk-kulturen: Att skriva idolporträtt av manliga politiker, skribenter och skådespelare ur den brittiska överklassen.

Boken är ett slags historieskrivning över 1900-talets Storbritannien, där dessa utvalda herrar och deras, oftast, excentriskt fascinerande livsöden strålar samman i ett större porträtt. Bland dem vi får möta finns skådespelaren Sir Alec Guinness, fascistledaren Sir Oswald Mosley, författarna Anthony Powell och George Orwell, politikern Alan Clark med flera.

Mellan personporträtten har Hakelius korta stycken som länkar personerna till varandra, ett slags världen-är-liten-reflektioner; i själva verket är det den brittiska överklassen som är liten.

Kapitlet om Evelyn Waugh och hans son Auberon Waugh är för mig det mest intressanta. Fadern är känd som författaren till exempelvis ”En förlorad värld”. Sonen utmärkte sig mest som krönikör, en skribentgärning som Hakelius för övrigt snattar ogenerat från. (Auberon Waugh förde en fiktiv dagbok i Private Eye, Hakelius en likadan i Veckans Affärer. Waugh skrev den legendariska kolumnen ”Way of the world” i Daily Telegraph, Hakelius skriver ”Världens gång” i Axess).

Även om jag kände till den tidigare, roas jag av hur Hakelius återberättar episoden då Evelyn Waugh samlade alla sina barn kring sig, för att därefter äta upp barnens bananer – alla barn fick en banan vid krigsslutet – med grädde i deras åsyn. En av många liknande detaljer som boken myllrar av.

Ämnet ligger uppenbart anglofilen Hakelius nära om hjärtat, och det är en imponerande detaljrikedom som han slösar med. Allt är skrivet med ett språk som är distanserat, lätt roat, ett ironiskt leende som ständigt är en sekund ifrån ett kobrahugg.

Men jag blir lite fundersam kring målgruppen – vi kan väl bara vara ett hundratal i detta land som efterlyser nördfakta kring Auberon Waugh?

Johan Hakelius är med sin särpräglade stil, såväl pennan som garderoben, en av landets stora medieprofiler (främst krönikör i Aftonbladet), och ”Döda vita män” spårar källan till hans influenser. Själv beundrar jag Auberon Waugh som stilist, men tyvärr har Hakelius inte bara anammat dessa herrars stilistiska begåvning, utan även deras reaktionära tankegods. Flera av dem är, klart uttryckt, snobbiga skitstövlar.

Oavsett vad man anser om Johan Hakelius åsikter, är det uppfriskande att han får rumla runt som han behagar i ett medielandskap som annars mest består av bloggprosa och konformitet. 

 

 

Mer läsning

Annons