Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Romanlikt tankehaveri

/
  • Amos Oz fick ett närmast totalt genombrott med mästerverket

Författaren i israelen Amos Oz nya bok ”Rim på liv och död” är på väg till en uppläsning men dyker i stället in på ett café. Där kastar han rätt som det är in sig själv i vad som verkar bli en ny bok, gör två samtalande gäster och servitrisen till bipersoner, låter staden bli kuliss och ger sig själv huvudrollen.

Annons

Det som ser ut som verklighet stoppas alltså omgående in i något som ser ut som en roman. Men han gör det med mild ironi, så att vi ser processen, i vanliga fall en dödssynd. Och han begår ytterligare en dödssynd; i den där romanhybriden finns det inte mycket till intrig. Det är ju så: vår verklighet rymmer lite av intrig och handling, livet i sig är inte särskilt romanlikt.

Också fortsättningsvis uppfinner han maniskt, eruptivt, mänskliga öden: en gammal poet, en moderlig grannkvinna, en luggsliten eldsjäl, en ung man med diktardrömmar och så vidare.

Men därutöver händer alltså inte mycket; Författaren föreläser, följer en ung dam till hennes port, driver runt i staden och proppar sina figurer fulla med tankar och repliker men låter dem sällan mötas.

Bokens behållning blir just de här snabba porträtten som Oz så obesvärat svänger ihop. Samtidigt känns hela projektet som slöseri: varför får vi inte umgås mer med de här människorna i den sansade form som en normal roman utgör?

Rätt som det är byter han perspektiv och ibland backar han bandet och styr om förloppet. I en version får författaren förföra den där unga kvinnan som han följde hem. Men längre fram låter han henne fundera över om hon kanske borde ha tagit med sig den berömde författaren upp till sin lägenhet (där de nyss älskat). Oz river alltså sönder väven. Eller testar olika möjligheter.

Ibland börjar författaren resonera med sig själv om texten. Varför skriver du detta, kan han då fråga sig. Jag tar bara gruppbilder, svarar han efter ett tankevarv där han uttrycker sorg och skamkänslor, jag står med huvudet under en svart duk och har ingen riktig kontakt med människorna.

”Rim på liv och död” är på drygt 100 sidor och hålls samman av berättarens rörelser den där natten i Tel Aviv. Sedan fick Oz, gissar jag, ett oväntat uppslag: han kunde vända upp och ner på hela rasket och visa hur en roman uppstår, hur den stiger fram ur vardag och möten och blir fiktiv text. Romantisk ironi kallar litteraturvetarna detta grepp där alltså författaren sticker in skallen i sin egen text och diskuterar den.

Fast jag tycker nog att den här boken mera liknar ett haveri. Eller en förstudie till en större fresk.

 

Mer läsning

Annons