Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sällsynt klok

/

Aase Berg bor i Njutånger, Hälsingland. Det är en sådan där plats som jag sett flimra förbi genom bilfönstret, och som jag fascinerats av eftersom det ser ut att vara lantlig idyll och sunkig håla i ett.

Annons

Vidsträckta fält och hus med eternitplattor. Det är landet på riktigt, inte som den entydigt harmoniska oasen i flådiga inredningsmagasin, utan både och. Det hörs ju bara på namnet: Njutånger. Både och. Och knappast särskilt trendkänsligt att slå ner bopålarna där.

Det är helt kongenialt med hur Aase Berg är som skribent. Hon skiter både i livsstilshaussen och vilka frågor som för dagen är poppis att debattera. Hon väjer inte för de stora begreppen, som Kapitalismen och Patriarkatet, hon hemfaller inte åt något ängsligt ”å ena sidan, å andra sidan”, hon pekar ut problemen utan att be om ursäkt: den patriarkala ordningen och det kapitalistiska samhället är inte svaren på hur vi ska leva våra liv.

Aase Berg är det närmaste en svensk motsvarighet till Elfriede Jelinek jag kan komma på. Att läsa henne sätter fart på livsandarna.

”Uggla” är namnet på den samling texter som poeten och kritikern Berg nu ger ut. Ugglan som metafor är lånad inte för att föra tankarna till fågelns klokhet, det är istället dess smått obegripliga fysiska förmåga – att kunna snurra på skallen nästan ett helt varv – Berg är ute efter:

”Sådan måste inställningen vara: övertygad om den egna, omänskliga förmågan att vrida nacken åt ett håll som varken man själv eller någon annan hade väntat sig.”

Det är också så Aase Berg arbetar. När hon är förbannad på sakernas tillstånd, när hon försonas med människans obotliga ensamhet, när hon skriver om hur märkligt det är med barnafödande, när hon går på djupet med poesins förutsättningar.

Det är omöjligt att veta hur Berg ska fästa blicken på nästa ämne, vilken åsikt som ska presenteras härnäst; det enda som man kan räkna med är en genuin svartsyn parad med en lika uppriktig tro på människans förmåga till riktig empati.

Boken samlar essäer och recensioner från de senaste tio åren, och är sorterade under sex huvudrubriker efter ämne: ”Asocialia”, ”Kastration och kärlek”, ”Barn och banalism”, ”Djur och natur”, ”Poetisk forskning” och ”Döden”.

De sammanlagt 61 texterna är sedan kronologiskt ordnade under varje rubrik, vilket dynamiskt visar hur Bergs tankestoff utvecklats inom respektive intressesfär över åren.

I en samling som ”Uggla” blir det förstås upprepningar här och var. I vissa fall skulle det ha räckt med en av två snarlika texter, men det är rätt slappt av en kritiker att peka ut överflödigt material i en essäsamling – det är att slå in öppna dörrar. Å andra sidan har jag brist på bättre invändningar, förutom att jag saknar en text, ”Terapi utan gestalt” (Expressen 13/4 2007), som handlar om vikten av att sluta samla vuxenpoäng och istället bli vuxen på riktigt.

Aase Berg är en obarmhärtig, skarpsynt och – faktiskt – livsklok uggla som vrider inte bara sitt utan också läsarens huvud på ett sådant sätt att det självklara blir självklart på nytt. Ett exempel på detta är hur hon skriver om barn som ingen annan, hon gör det åter begripligt varför man väljer att skaffa barn och är med sina drastiska formuleringar den enda som får mig vilja ha fler ungar:

”Barn är ju svinjobbiga. 85% av tiden är man irriterad på dem. Men man står ut, låter frustrationen och utståendet bära fram mot ögonblick av utmattad gemenskap.”

Berg skriver i förordet att lysande stilister är det värsta hon vet.

Om det kan man inte säga annat än att det får vara en definitionsfråga. Uggla är nämligen inte något annat än en samling texter skrivna i den unika och mästerliga stilart som är rätt ensam i sitt slag i det här landet –som är Aase Bergs.

Mer läsning

Annons