Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Siri Hustvedts norska blues

/
  • Aktuell författare. ”Jag hade aldrig kunnat skriva den här romanen om min far hade levat, det hade blivit för komplext rent pyskologiskt”, säger Siri Hustvedt.

När Siri Hustvedts norskättade far var döende bad hon om att få införliva hans memoartext i sin egen roman. Fadern sade ja.
Hade han levt hade hon aldrig kunnat skriva ”Sorgesång” som just kommit på svenska.

Annons

”Norsk blues” lyder titeln på en av recensionerna. Siri Hustvedts roman handlar om hur ”tidigare generationer fyller det mentala området inom oss”. Hur de talar till oss vare sig vi vill lyssna eller inte.

Förfäderna till denna långa tjusiga New York-författare var fattiga norskättade bönder i Minnesota, vars ekonomi ödelades under depressionen. Men hennes roman rymmer också berättelsen om hur fadern, blivande lärare i skandinavistik, som student i Norge träffar Marit, sin tillkommande.

I sina knapphändiga memoarer skriver han om det rosa luddet från hennes kofta som han, efter deras möte, hittar på sin tröja. Om han får välja ett minne från jordelivet att ta med in i döden skulle det bli det.

– Jag älskar den passagen, det är ett proustskt ögonblick. Alla självbiografier har material som saknas. När en person dör, som min far, tänker jag på det jag inte vet. Det blir en del av ens morgon. Det finns inte längre någon väg till kunskap, säger Siri Hustvedt och tystnar.

När hennes förra roman, ”Vad jag älskade”, kom talade hon om skrivandet just som ett sätt att nå kunskap. Genom att införliva sin fars korta texter i sitt stora romanbygge kände hon sig friare i sin forskning än om hon skulle ha skrivit en regelrätt biografi.

Faderns passager utgör dessutom bara en liten del av romanen som i stället kretsar kring den fiktive sonen Erik Davidsen, en medelålders frånskild pyskoanalytiker i New York.

Liksom Siri Hustvedt är han bosatt i ett brunt stenhus i Brooklyn, New York.

Berättelsen handlar också om hans syster Inga, akademiker och författare, precis som Siri Hustvedt.

– Min mor har läst romanen tre gånger. Hon tycker att jag finns i både Erik och Inga, och så är det nog. Även om det är fiktion är det ingen tvekan om att jag tagit mycket känslomässigt material ur mitt eget liv.

– Jag ville behålla något av min far, se något som var han. Det är hans egna ord i romanen, och jag tycker om idén att en läsare får skapa sig en egen kontakt med honom. Den första impulsen till den här romanen handlade om återuppståndelse.

Siri Hustvedt är lyhörd för sina impulser. Liksom sin romanfigur är hon djupt intresserad av det mänskliga psyket och dess förmåga att uppfatta världen. En gång i månaden går hon på ett neurologiskt seminarium på Columbia University i New York. Hon har själv varit föreläsare på kursen i narrativ medicin.

– Jag har ett omättligt intresse, som också fått mig att återvända till filosofin. Det är vad som händer, man börjar fundera över hur man egentligen vet det man vet, vad är skillnaden mellan hjärnan och medvetandet? Jag läser Husserl igen, som jag läste när jag var ung, men också filosofer som jag verkligen älskar, som Kierkegaard.

– Det gör jag, det är som ackumulerad läsning. Jag tror inte att livet är ett pussel, att man kan lägga alla bitar. Men jag tror att man ibland kan se helheter ungefär som på en karta. Man kan plötsligt se en landsdel och sedan en annan, och sedan en ocean eller ett gap. Och man kan se dem på ett annat sätt än när man inte visste lika mycket. Jag är en evig student, säger Siri Hustvedt och ler så att ögonen lyser.

– It’s fun.

Mer läsning

Annons