Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skönhet och smärta går sida vid sida

/
  • SMÄRTFYLLD PASSION.  I Marguerite Duras privata anteckningsböcker är svärta och skönhet lika sammansvetsade som i hennes romaner.

Det finns klassiker som man läser för sakens skull, och så är det inget mer med det, annat än en stilla undran över vad som gjorde dem till klassiker från början. Sen finns det klassiker som också blir ens egna, som finns där insorterade i den imaginära hyllan för ”oumbärliga böcker”.

Annons

I min mentala klassikerhylla återfinns ”Älskaren”, Marguerite Duras stora, lilla roman från 1984. En passionerad historia, med självbiografisk bakgrund, som med vibrerande språk lyckas problematisera frågor om klass, kön, ras och sexualitet så elegant att det aldrig blir programmatiskt.

Ung, vit kvinna i det franska, koloniserade Indokina, som inleder en historia med en välbärgad, äldre infödd. Alla fel förstås. ”Älskaren” är själva definitionen på romaner om förbjuden kärlek. Trots att den är så tydligt förankrad i förfluten tid och geografiskt sett så långt borta, har den en universell sida som få kommer i närheten av.

Modernista har de senaste åren sett till att ge ut en rad titlar av Duras på svenska, sådana som inte är lika kända för publiken som ”Älskaren”, däribland ”Dödssjukdomen”, ”Emily L” och ”Smärtan”.

Nu kommer ”Anteckningar från kriget”, som är en sammanställning av författarens privata anteckningsböcker, bland annat några häften vars existens franska kritiker tvivlat på tills de hittades strax före Duras död 1996.

Här finns skisser till romaner, självbiografiska anteckningar (bland annat en lång episod som utgör grunden för ”Älskaren”), delar av ”Smärtan”, vittnesmål från kriget och sonen Jeans födelse.

För en hängiven beundrare av Duras är det förstås glädjande att den här sortens texter samlas och kommer i tryck. Och det är otvivelaktigt en litterär upplevelse, Duras språkliga driv finns här liksom i romanerna. Men mest är det kanske en bok för forskningen, ett slags referenspunkt att återvända till, en källa att ösa Duras-kunskap ur. För den vanliga läsaren är det nog främst en volym att bläddra i, göra nedslag i och hitta stycken som det här:

”Det är mellan höften och revbenen, på det ställe som kallas veka livet, som det har hänt. På detta dolda och mycket sköra ställe, som inte täcker vare sig ben eller muskler, utan känsliga organ. Där växer en blomma. Som tar livet av mig.”

Skönheten och svärtan alldeles invid varandra. Som alltid hos Duras.

Mer läsning

Annons