Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skriv gärna, bara inte fler romaner

/

Katarina Wennstam brinner. Hon brinner för de kvinnor som utsätts för övergrepp, av män såväl som av ett rättssystem som skuldbelägger brottsoffer.
Det vet vi som har läst hennes reportageböcker ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”.

Annons

Samma låga som fått Wennstam att gräva djupt bland domar och gärningsmän brinner när hon skriver kriminalromaner, först ”Smuts” som kom för nåt år sen och nu ”Dödergök”.

I nya boken flyttar arbetslösa (och kompromisslösa) journalisten Maria Allende in i ett billigt hus med kille och dotter. Först är de glada över sitt kap, men efter ett tag inser Maria Allende att priset var så lågt eftersom en kvinna mördats av sin man polisen i deras kök. Hon börjar rota i saken.

Samtidigt hittas en ung man hängd på en vind. Han bor inte i huset, men där finns den kurdiska familjen som han varit på besök hos och deras dotter som skräckslaget inte säger ett ord. Är självmordet framtvingat? Är det ett hedersmord?

Wennstam berättar många historier. Förutom den om morden också om åklagaren som går på tvärs och tar sig an de omöjliga fallen, kvinnofridsbotten och de, och hennes problem med tonårsdottern och om polisen som reder ut det eventuella hedersmordet och om polisen som sitter inlåst för mordet på hustrun där i radhusidyllen där Maria Allende nu bor och om hans bitterhet.

I botten ligger frågan om skuld. Om skuld enligt rättsväsendets sätt att se på saken och om moralisk skuld. Om polisers överrepresentation i brottstatistiken när det gäller familjevåld (som det ju heter om det är svenskar som misshandlar, kränker och kanske till och med mördar).

Det är de frågorna som Katarina Wennstam brinner för.

Och det är bra. Självklart ska man brinna. Alla borde göra det.

Men det blir ingen strålande litteratur av det.

Katarina Wennstam är en utomordentligt skicklig journalist, men ingen vidare författare. Mycket berättas, men lite gestaltas. Mycket borde beröra mycket mer än vad det faktiskt gör, eftersom Wennstam faktiskt bemödar sig med att inte ge de enklaste svaren.

Just en journalist som Katarina Wennstam behövs så förtvivlat väl. I journalistiken. Inte i skönlitteraturen.

Mer läsning

Annons