Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stridspoeten

/

Magnus Haglund har skrivit en heltäckande författarbiografi över Åke Hodell, den konkrete poeten, som från 1960-talet och framåt förnyade poesin.

Annons

Åke Hodell tillhörde den grupp av poeter som gjorde poesin till en slags teater. Hans poesi blev mer än uppläsning av en text, den blev en blandning av ljud och ljus och scenshow. På samma sätt var det med hans radiopjäser. Ett collage av ljud och mänskliga röster, men som Haglund framhåller, alltid eftersträvade Hodell en perfektionism. Allt var mycket noga genomtänkt av Hodell, in i minsta detalj. Teknikerna hade ett svårt precisionsjobb med Hodells pjäser.

Hodell och hans kolleger var föregångare till den politiska kultur som bröt fram i slutet av 60-talet. De bröt med den borgerliga kulturens krav på skönhet och dess krav att hålla sig inom vedertagna gränser.

Mot detta vill Hodell vara med och skapa en ny konst. I en intervju 1967 säger han sig utgå från Majakovskijs ord om att revolutionär konst måste vara ny inte bara till sitt innehåll utan också, och framför allt, till sin form.

Här finns en intressant skärningspunkt mellan den moderna formbrytande konst och litteratur som trädde fram på 1960-talet i Sverige och den politiska konst som följer några år senare. Det finns skarpa gränser mellan dessa båda konstnärliga uttryck, men det finns också mycket som förenar. Det här går Haglund förbi utan att borra djupare i. Det är synd.

Hodells konst var politisk. Hodells mest kända bok ”igevär” kom 1963. Den inleds med ”31 680 i:n över drygt tolv sidor, följt av ett gev på sidan 13 och därefter 66 556 ä:n över sammanlagt 35 sidor, och allra längst ner på sidan 48 ett r.” Ett enda ord. Bokstäverna beskrivs i recensioner som marscherande soldater i snörräta rader.

Haglund går mycket noga tillväga. Han vrider och använder nästan på varje bokstav som Hodell lämnat ifrån sig. Den bestod ju lika mycket av enskilda bokstäver som ord.

Haglund har haft god hjälp av Hodell själv i arbetet med boken. Ja, Åke Hodell dog visserligen år 2000, men i god tid samlade han ihop sina papper, anteckningar, utkast, manuskript, brev och så vidare, och satte in i pärmar och ordnade och såg till att allt till slut hamnade på Kungliga biblioteket.

Här döljer sig naturligtvis en fara för en författare som likt Haglund ska skriva Hodells biografi. Hodell har kunnat tillrättalägga hela sitt konstnärliga skapande för eftervärlden. Haglund diskuterar inte denna källkritiska aspekt.

Hodell som var född 1919 var tidigt antifascist och antimilitär. Men han insåg att för att kunna göra nytta i kampen mot Hitler måste han utbilda sig till stridspilot. 1941 störtade han och blev sängliggande ett år. Efter olyckan ägnade han sig åt barnteater och skrev texter till kar de Mummas revyer. Han skrev bland annat ”Rännstensungar”, en tragisk historia om en handikappad flicka som tas om hand av en alkoholiserad målare och som senare i en filmversion gjordes till en romantisk historia med lyckligt slut, men det gillade inte Hodell.

Han hade tidigare satt upp egna revyer i Stockholm, ”pippi-revyerna”, som han någonstans har sagt att han tror inspirerade Astrid Lindgren till Pippi Långstrump. Och hans far var chef för Södra Teatern i Stockholm. Hodell hade revyn med sig sedan barnaåren. Till Hodells tidiga verk hör också hejaramsan ”Sassa brassa mandelmassa”.

Och spår av revybakgrunden finns i hans mest omstörtande verk. I botten finns en svärta och förtvivlan över krigen som hotar mänskligheten, men i hans uttryck finns i blandningen mellan högt och lågt också det groteska, pajasspelet. Hodell har en insikt om att också det svartaste budskapet kan blandas med humor.

 

Mer läsning

Annons