Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strindberg och serieromanens segertåg

/
  • Strindberg & jag. Annelie Furmark berättar i text och bild om sitt blyga möte  med en artig farbror i välbekant hatt, som behöver hjälp att hitta rätt i 2000-talet.
  • Snygg. Ur serieromanen ”Gängkrig 145”, grymt tecknad av Peter Bergting och hårdkokt som man vet inte vad.

Annons

Jens Lapidus fuckar upp litteraturen. Hans senaste bok ser ut som vilken spänningsroman som helst.

Men när man öppnar innehåller den bara serierutor.

Serieromanen kommer att få sitt stora genomslag i Sverige i år. Det ges plötsligt ut många. Och Jens Lapidus är affischnamnet.

”Gängkrig 145” spränger porten från serienördarnas håla.

Medan Lapidusläsarna väntar på att succén ”Snabba cash” ska bli bio (beräknad premiär 2010) får de smaka på ett storyboard. En annan kriminalhistoria men lika hårdkokt. ”Gängkrig 145” ångar film. Manus av Lapidus, rörelse av Peter Bergting.

Det börjar med en våldtäkt modell den berömda Stureplansrättegången. Följden är ett gradvis upptrappat krig mellan olika förortsgäng. Huvudpersoner: en arbetsknarkande kriminalare, en hämnande storebror och andra gymtränade ”bröder”.

Själva storyn är mer än lovligt tunn, replikerna närmast fientligt grovhuggna (”fuck, fuck, fuck”, ”fan fan fan. Jag är träffad”). Men Peter Bergting skapar fantastisk nerv med snabba, snygga klipp, överraskande insticksbilder, färgtoner och detaljer.

En annan nyhet är ”Fumlig” av amerikanen Jeffrey Brown. Pärmar, form och tjocklek anvisar till hylla skönlitteratur. Men man misstar sig. ”Fumlig” består av svartvita, enkelt tecknade seriestrippar – kapitel i en vuxensaga om strulig distanskärlek.

Hjärterörande, när bitarna väl pusslats ihop. Nyskild och pårökt skulle man kanske försöka klistra ihop sitt fotoalbum ungefär så här.

Och apropå flummigt. Debutboken ”Trollkungen” är en nästan ordlös psykedelisk orgie. Tecknaren Kolbeinn Karlsson berättar om två muskulösa ewoker som föder varsitt barn, en badande morot, skogens andar och gröna män. Man begriper inte mycket men sveps med av dynamiken i hans mustiga surrealistiska flod.

Kolbeinn Karlsson återfinns också i en annan av vårens förklädda serieböcker, denna gång en novellantologi med manus av Henrik Bromander. 15 berättelser, visar upp 15 sanslöst begåvade svenska serietecknare (plus Bromander förstås). Människans ensamhet, mobbning, krig och religiös galenskap är typiska teman för dessa sorgsna genomskådare och dystopiker.

Nanna Johansson från Gävle debuterade tidigare i år med det egna brutalfeministiska albumet ”Fulheten”. Till novellantologin har hon gjort ”Efterbörd” där ett ungt par bjuder in sina vänner för att fira sonens födelse och bjuder på en intim delikatess till efterrätt.

Annars tycker jag kanske allra bäst om titelnovellen där Annelie Furmark tecknar storstadens mest anonyma – en slokande ensamstående kvinna vars enda mänskliga kontakt är affärernas expediter.

Annelie Furmark är också aktuell på egen hand. Med en tecknad flanörnovell i behändigt pocketformat. Berättelsens jag är en kvinnlig litteraturvetare i nutid. Hon promenerar i Tegnérlunden och råkar stöta på en förvirrad äldre herre i rock och hatt. August Strindberg! Han behöver hjälp att hitta hem.

”Det är här i närheten”, svarar kvinnan. ”Jag kan följa dig...er dit. Men det är ett museum där nu.”

”Museum? Å fan”, säger Strindberg.

Så kommer det sig att paret dinerar vid tända ljus i Blå Tornet. Litteraturvetaren ser tillfället att ställa Strindberg till svars för hans kvinnosyn men är likväl förstummad inför mästaren. Det visar sig vara svårare än hon trott att applicera modern teori på en gammal farbror.

”August & jag” är kvick, förvillande och förtjusande.

Av de svenska serietecknarna vill man bara ha mer. Och det får man ju.

Mer läsning

Annons