Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Succéförfattaren bakom rubrikerna

/
  • Road – och irriterad. Bookerprisvinnare Anne Enright ogillar                            den mediala mytbild som har byggts upp kring hennes författarskap.  Foto: Sören Andersson/Scanpix

Med en ”dyster” roman om självmord och sexuella övergrepp knep den okända irländskan Anne Enright Bookerpriset framför näsan på storfavoriten Ian McEwan.

Annons

 

En klassisk framgångssaga kan tyckas. Men Enright är minst sagt tveksam till mytbildningen om sig själv.

Ett års paus från skrivandet. Det är vad som krävs av en Bookerprisvinnare. Anne Enright befinner sig just nu mitt i det litterära tomrummet, i en virvel av flygresor till och från hemmet i Irland, intervjuer med reportrar som vill tala om den prisade romanen ”Sammankomsten” och den nyutkomna novellsamlingen ”Taking pictures” och möten med läsare i olika länder.

– Eftersom jag skrev fyra böcker och fick två barn under en period av åtta år tyckte jag att en paus kunde vara rätt skönt. Men ja, ibland kan jag bli lite sur över att jag inte får skriva. Fast å andra sidan hade jag ett väldigt segt år 1995 – men då var det ingen som märkte något, säger hon.

Nu har hon landat i Stockholm, redo att möta ännu ett uppbåd av journalister som ska återberätta hennes livs historia. Uppenbart luttrad konstaterar hon att det skapats en kortversion av hennes framgångssaga – en säljande slogan som nära nog ryms på ett visitkort. ”Författare får mentalt sammanbrott, men vinner sedan Bookerpriset”.

– Vill det sig riktigt illa blir det ”Alkoholiserad författare får mentalt sammanbrott, men vinner sedan Bookerpriset”, säger hon illmarigt.

Anne Enright är starkt kritisk till den förenklade bild av framgång som ett uppmärksammat pris ofta ger upphov till. Samtidigt förstår hon hur lockande det är att dramatisera författarens liv; se bara på JK Rowling och den eviga berättelsen om den stackars fattiga människan som satt på kaféer och skrev på en bok som skulle göra henne till den rikaste kvinnan i Storbritannien, säger hon.

– Man måste förstå vad journalistik är och vad böcker är – på något konstigt sätt är den person som finns i de berättelserna inte du. Duet i intervjun, duet i boken är inte samma person som knallar ner till affären och köper kaffe. Det hör till jobbet, men det är konstigt att ha ett jobb som kräver en annan persona.

Ändå lär hon sig aldrig att inte prata för mycket, säger hon med en suck. Hon har ju själv öppenhjärtigt berättat i en essä om hur hon en dag efter år av hårt slit som tv-producent på RTE bröt samman och tvingades fatta ett avgörande beslut om sin framtid.

– Men när jag berättade om det var det för att tala om för andra att man kan återhämta sig, finna lyckan och leva det liv man verkligen vill leva. Jag anade ju inte att det skulle vävas in i konstnärsmyten om mig.

Anne Enright började skriva på allvar när hon som 21-åring fick en skrivmaskin i present. Tidigare hade hon skrivit en del ”dålig” poesi, men nu fick hon plötsligt känslan att allt var möjligt att sätta på pränt. Hon gick på skrivarskola, men fick efter avslutad utbildning erbjudande om tv-jobbet och hade inte råd att tacka nej.

Efter livskrisen återvände hon till skrivandet på allvar: till berättelser om änglar, tvillingar som skilts åt vid födseln och den irländska lycksökerskan Eliza Lynch som via sin position som älskarinna åt Paraguays president kom att bli rikets mäktigaste kvinna. Den något lättsammare ”The pleasure of Eliza Lynch” var boken som gjorde det möjligt för Anne Enright att skriva ”Sammankomsten”, en mörk berättelse om de nio barnen Hegarty som samlas för att ta farväl av brodern Liam som tagit sitt eget liv.

– Den här boken har blivit den mest framgångsrika jag skrivit, men det är också den mörkaste. Varför vill folk ha sådant? Jag tror att när vi gråter över en berättelse som inte är vår egen gör det oss mer mänskliga.

”Sammankomsten” följer Liams syster Veronica i hennes försök att hitta en orsak till hans död. Berättelsen rör sig mellan nu och då, mellan Veronicas egen livskris och mormor Adas försök att överleva på den tid då Irland fortfarande var Europas u-land.

– Historien kan man aldrig göra sig av med. Men folk på Irland är sura för att jag går tillbaka till de eländiga gamla historierna om de eländiga dagarna nu när allt är skinande blankt och nytt på Irland. Det vill säga, det var det till för tre månader sedan när alla pengar rann ut ur Irland igen.

Ordet ”dystert” används ofta för att beskriva Anne Enrights författarskap. Själv säger hon att hon skriver i en annan tradition än de flesta kvinnliga irländska författare. En mörkare, tuffare stil, som aldrig någonsin skulle komma i fråga för säg det kvinnliga litterära priset Orange Prize.

– Jag har en tragisk musa. Jag tycker att böcker handlar om problem. Och döden är verkligen ett allvarligt problem – det är ingenting som man kan skriva sig bort från.

(TT Spektra)

av Sara Ullberg

Mer läsning

Annons