Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tonårstrots på slipad prosa

/
  • Vinner i längden.  Katja Timgren har skrivit en stark debutroman om kontaktlöshet.

Pubertetsflickor har det sällan lätt med sina mammor, och mammorna har ännu svårare med sina döttrar. Det är välkänt men kan litterärt gestaltas på olika sätt.

Annons

Katja Timgren skildrar ett sådant fall i sin debutroman ”Ingenting har hänt”, och här är låsningen total, kontakten ohjälpligt bruten. Familjen har flyttat ut till drömhuset i en by vid den västerbottniska kusten. Dottern Julia får inga kamrater bland de lokala barnen, blir snarare mobbad och försöker hjälpligt upprätthålla förbindelsen med bästa kompisen sex mil därifrån. Mamma lever efter en föreställning om hur allt borde vara och märker inte att hon håller på att bygga upp en situation, som upprepar hennes egen dåliga modersrelation. Pappan jobbar på huset.

Ingenting dramatiskt händer så som romanens titel anger, men så fort det bara är möjligt flyttar Julia hemifrån, och fem år senare, när hon kommer hem till jul, finns kontaktlösheten kvar ograverad. Allt har hänt trots att ingenting har hänt.

Författaren inleder med julen 2003, då tjugotvååriga Julia (jämnårig med författaren) möts av mamman, som gläds åt dotterns besök men omedelbart avslöjar hur mycket hellre hon önskat, att allt skulle ha varit som hon föreställt sig. Julia hamnar omedelbart i trotsig försvarsställning. Sedan rekapituleras Julias uppväxt från 1988 och tio år framåt. Missriktad välvilja och stumt trots nöter mot varandra, scenerna är korta men många, och romaner segar sig fram i hela 350 sidor.

Men det sega gnetandet ger resultat, det substanslösa förhållandet mellan mor och dotter får alltmer litterär substans, växer till en närmast emblematisk bild av kontaktlöshet.

Det är starkt, men den påtagligt ”litterära” framställningen med många prosalyriska vändningar känns inte alltid så adekvat, ett brustet förhållande tjänar ofta på att framställas på ett mer brustet vis, egensinnigare, mer emotionellt upprört och mindre avslipat än genom Katja Timgrens vackert välavvägda prosa.

Mer läsning

Annons