Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Upp­daterad exorcism

/

Att få en karaktärs huvud att snurra är alltid en lukrativ roman- och filmidé. Excorsism lockar vår fantasi, besatthet och demoner skänker den simpla spänningen en seriös lyster.

Annons

Vanliga spöken kan vara så banala, när de gnäller om gamla oförrätter, förvisade till någon obskyr tv-kanal med Malin Berghagen som programledare. Demoner spelar i skräckens elitserie.

Justin Evans roman är en uppdaterad excorsism-underhållning på så sätt att de religiösa elementen får trängas om utrymmet med psykoanalysen. Är George Davis galen, eller är han besatt av en demon?

När vi träffar honom är det hos en psykolog, där han går för sin ovilja att röra vid sitt nyfödda barn. I anteckningsböcker som han anmodas föra, får vi lära känna honom som barn, en faderlös pojke som får en mystisk inre vän. Han riskerar att bli tvångsintagen av psykiatrin, efter ett våldsdåd, och med hjälp av några av faderns vänner i den lilla staden förstår han att pojken i tankarna, identisk med honom själv, är en demon.

Konflikten står mellan mamman, den ateistiska akademikern, och faderns religiösa vänner. Jag minns att det övernaturliga i gamla Kitty-romaner alltid hade naturliga förklaringar, men här är det svårare att veta om Djävulen är reell eller ett hjärnspöke. Mycket talar för att den traumatiserade George har uppfunnit sin egen ”vän”, om man har skolats i popkulturens vulgärpsykologi. Men romanen porträtterar vetenskapen och förnuftet som fienden, som med sitt oförstånd riskerar pojkens liv, medan vidskepelsen och dess företrädare är de förföljda hjältarna.

Att presentera världens ondska som ett djävulskt verk, med högst existerande rötter till helvetet, och inte som en produkt av mänskligheten, kan te sig som harmlösa spekulationer. Det faktum att ”En mörkrädd pojke” är en del av en myt som, bland annat, understödde George W Bushs krigiska härjningar, gör sådana påståenden mindre harmlösa.

Sådana religiösa vidskepligheter stinker lika mycket som geggan Linda Blair spydde upp i ”Exorcisten”, men frånsett detta är ”En mörkrädd pojke” en roman som skickligt levererar ett krypande obehag. Främst för att Justin Evans skriver en lugn, klar och stämningsfull prosa, som effektivt målar upp småstaden med dess akademiska kufar och mobbande barn; han har skrivit kiosklitteratur för en högbrynt läsekrets.

Utöver det fina språket finns den högst levande huvudpersonen George, som ger texten ett mervärde som varar längre än de kalla kårarna – ett porträtt av ett barn som möts av lika delar ömkan som avsky, och Justin Evans trivs bäst med att utforska känslorna som gömmer sig däremellan.

 

Mer läsning

Annons