Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våga vägra lycka!

/

Vi drunknar just nu i en litterär lyckovåg.
I höst kommer flera böcker om lycka ut, både politiska och självhjälpsböcker.

Annons

Varför är lyckan ett hett ämne just nu?

Är jag lycklig när jag skriver det här? Jag skulle vilja skriva nej, för hösten 2009, när ett flertal nya böcker försöker pracka på läsarna lyckan, ter sig olycka som en motståndshandling, en rebellisk akt.

Låt mig rabbla några titlar: ”Den eviga matchen om lycka”, ”Lyckofällan”, ”Drömliv – lycklig på riktigt”, ”Hur viktigt är det att vara lycklig?”, ”Status – vägen till lycka” ...

Höstens litterära lyckovåg kan delas in i två kategorier: självhjälpen och den nyliberala propagandan, maskerad som idéhistoria.

De två kategorierna ger båda upphov till kliande eksem, om än av olika anledningar. Kajsa Ingemarssons och Karin Nordlanders ”Drömliv – lycklig på riktigt” är så fenomenalt flummig att jag efter en viss punkt är oförmögen att läsa vidare. Att författarna båda har ett förflutet på Säpo gör mig orolig för landets säkerhet.

Då är Johan Norberg och Marie Söderqvist Tralaus lyckoböcker mer hjärnstimulerande än exemplen från självhjälpsslummen.

Marie Söderqvist Tralau är borgerlig kolumnist i Expressen samt vd för analysföretaget United Minds, vars undersökning om status ligger till grund för boken. Hennes analys är självsäker: ”Status är helt enkelt vägen till lycka.”

Status är nödvändigtvis inte enbart kalla cash, utan kan även vara mer varma värden som att vara en god förälder och att ha många vänner. Oavsett vilka snuttigheter som Söderqvist hittar status – och därmed lycka – i, är det ofrånkomligen i den andres blick. Vi kan inte bli lyckliga utan att lyckan bekräftas av någon annan. Jag kan inte låta bli att undra om bokens grund är ett semantiskt missförstånd, att Söderqvist har förväxlat ”att vara lycklig” med ”att vara lyckad”. Var finns personen som är lycklig men inte lyckad? En sådan fråga är inte berättigad i Söderqvists värld, där det ena förutsätter det andra.

”Den eviga matchen om lycka” av idéhistorikern Johan Norberg är en bättre bok. Bara första meningen signalerar högre kvalitet: ”Det finns egentligen inga som är mindre lämpade att skriva om känslor och om lycka än intellektuella.” (De är för analyserande och ältande.)

Ett idéhistoriskt referat, lyder undertiteln på boken, och Norberg kör hela redan-de-gamla-grekerna-grejen, där världens mest namnkunniga filosofer och deras tankar kring lycka visas upp, i synnerhet om de harmonierar med Norbergs eget evangelium. Om inte så finns alltid ett lättviktigt motargument på lager, som när han slår Kierkegaard och Sartre på fingrarna för deras tankar kring hur frihet skapar ångest.

Frågan om pengar köper lycka är relevant och intressant, men jag tycker att den blir en hal tvål i såväl Marie Söderqvist Tralaus som Johan Norbergs händer. Det närmaste ett svar de kommer, efter att ha redogjort för ett flertal undersökningar, är att vi kanske inte blir lyckliga av tillväxt, men däremot av att se fram emot tillväxt (alla som just nu glatt ser fram emot tillväxt i världsekonomin, räck upp en hand), och att lyckan kanske trots allt kan köpas, men till ockerpris.

Varför dessa glädjebudskap just nu från dessa högertänkare? Nyliberalismens idéer har fått gehör i samhället, teorierna har i viss mån blivit praktik, och jag får en känsla av att detta är ett sätt att berättiga den medföljande egoismen. Vad finns det för värde i denna statusstressande, medmänniskotrampande, materialistiska jakt om den inte gör oss lyckliga, eller åtminstone några av oss? ”Det bästa sättet att bidra till mänsklighetens lycka är nu en gång för alla att bli lycklig själv”, avslutar Norberg.

När jag inledningsvis skriver att jag inte vill vara lycklig, är det förstås del i en polemik, för vem vill inte vara lycklig? Det jag blir misstänksam mot är alla röster som nu kräver lyckan och vet hur de kan hjälpa oss att nå detta extatiska Eldorado. Politiker likväl som författare som utlovar lyckan bör hållas kort. Betänk att Stalin ville kallas ”Lyckans konstruktör”.

Denna samtida, mediematade lyckohysteri devalverar, känner jag, resten av livet. Stunderna av olycka, och kanske främst dagarna i ett emotionellt mellanläge, blir ett överflödigt fett att skära bort.

Förhoppningsvis upplever vi alla lycka såväl som olycka, men det finns en stor grå massa som mest rör sig i den senare, som aldrig prickar av de där punkterna på Marie Söderqvists statuslista. Är dessa liv mindre värda än de lyckliga?

Samma morgon som jag läser klart ”Status – vägen till lycka”, pratar tv:s morgonsoffa om Evert Taube och hans ”Så länge skutan kan gå”:

”Och vem har sagt att just du kom till världen / för att få lycka och solsken på färden?”

Mer läsning

Annons