Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värsta bonnlandet

/

När Erik Andersson gjorde en ny svensk översättning av ”Sagan om ringen” fick han kontakt med en mängd ringen-fans med engagerade synpunkter på förändringarna. I boken ”Översättarens anmärkningar” (2007) berättade han underhållande om möten med nördar och oväntat sakkunniga.

Annons

Något liknande händer, när en ung göteborgska i romanen ”Den larmande hopens dal” kommer till en lokaltidning på bondlandet. Författaren har givit henne namnet Ina Ljung efter en by mitt i Västergötland, mitt emellan Vänern och Vättern.

Ina är fräsch, försiktig men modig och nu får hon genom insändare och reportageresor möta landsbygdens riddare, upprorsmakare och hembygdsforskare. Flera av dem arbetar på redaktionen. Varas Värn har tjugotvå lokalreportrar i husets kontorslandskap och nio ute i periferin. I källaren finns en riktig korrekturavdelning med specialkompetens och ett eget bibliotek! Där nere börjar Ina sitt livs första vikariat och blir varse hur västgöten värnar om sina fornlämningar och är inblandade i nuets maktspel, men oerhört långt från det trendiga Göteborg. Bland västgötens karaktärsdrag finns både flathet och trätgirighet, visar det sig. Hur kommer det sig annars att Skene inte finns med ens i supplementbanden till Nationalencyklopedien?

Att journalissan heter Ljung är inte en bisak. Västgötskan är bokens härliga krydda, men ortnamnen dess stomme. På sätt och vis handlar hela romanen om hur man delar in mark och drar gränser. Läsaren hamnar i ett språkkalas med de uråldriga socken- och häradsnamnen som godbitar. Varsågod: Larv och Vilske, Trävattna och Döve, Dalum och Kvinnestad, Gäsene, Pjuksteryd, Hångsdala, Hudene, Ökol.

Reportagebilen kör vidare, och det kan alltid diskuteras vilken reporter som genom släktband och egen forskning har bäst kompetens för ett jobb. Longgatan är inte en felstavning, ty så heter gatan som går i Vara mot Long.

Västergötland har alltid varit mångkulturellt. Ina, det var ett märkeligt namn, säger en karl. Själv måste han bokstavera sitt namn för reportern: C-Z-Y-P-T. Ina undrar varifrån han kommer. Från Äne förstås, säger han oförstående.

– Har I ordentligt på er? En kan knappt gå och se te krittera utan att palta på sig som för en månpromenad. Vi har hatt hagel ock.

Men Ina ger sig inte och får veta att Czypts far kom från Polen femtisex.

Det har varit en njutning rakt igenom att läsa Erik Anderssons skarpa iakttagelser av människors små rörelser och vad de kan betyda. ”Vendela kramade åt om min hand; jag försökte krama tillbaka men fick inget grepp.”

Bara så ni vet: Svenska mosskulturföreningen har funnits. Den enorma litteraturförteckningen visar att språkleken och bollandet med gånggrifter, goter och de tusen operahusen i Iowa har viss saklig grund. Det är imponerande men framför allt jätterolig läsning.

Mer läsning

Annons