Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste ha rätt att vara arga

/

Under en bokrea för några år sedan råkade jag på Helene Rådberg, poeten. Vi stod båda och plockade vilset i travarna, och jag tittade med viss olust mot kassaköerna. – Hördu, sa Helene då, köp bara det du verkligen vill ha.

Annons

Hennes egentligen självklara råd – håll dig till väsentligheter – ledde mig bort från reahögarna och till pockethyllan där jag köpte en enda bok, en bok som Helene hade rekommenderat. Ett klokt val, visade det sig.

Så där är det med Helene Rådberg, inget skitsnack utan rakt på pudelns kärna.

Nu sitter jag med henne mitt emot mig på ett fik och vi låter vår gemensamma ilska, en kvinnovrede, bubbla fram.

– Du vet säkert vad jag menar, som hon genast sa när ämnet (vreden) kom på tal.

Inte bara för att jag har läst hennes senaste diktsamling, den hyllade ”Det gula rummets små terapistycken” där vreden över bristen på jämlikhet och jämställdhet i det moderna samhället ligger som en tät energimatta under allt som sägs. Utan också för att jag är kvinna själv, en kvinna i arbetslivet som sett männen stötta varandra, puffa fram varandra och belöna varandra.

Den yttre ordningen har blivit bättre, fler kvinnor i politiken och så där. Men rangordningen ligger fast, männen först.

I diktsamlingen lyfter hon fram hela det kvinnokollektiv som bär upp landet Sverige, garanterar återväxten och gör det någorlunda mänskligt. Alla dessa kvinnor som tar hand om barnen, ger dem en god start ända från BB. De som tar hand om skiten i alla våra gemensamma lokaler (snart även i privata hem, privatstädningen är ju på uppgång). De som tar hand om oss när vi är sjuka, torkar panna, håller hand, tömmer bäcken, lagar och bär fram mat.

De som sköter oss när vi är så gamla att vi inte längre kan ta hand om oss själva.

röst, en både, sorgsen, uppsluppen och rasande röst. Hon ser dem där de knogar på, underordnade och underbetalda men fulla av erfarenhet och, just det, undanstoppad ilska.

Den ilskan talar vi alltså om och inget vanligt ”gu-va-sur-jag-blev-alltså”. Den här vreden ligger och pyr i många kvinnokollektiv, men den får inte finnas. När den sortens vrede tittar fram möter den mothugg, hårt och direkt. Så hos många vänds raseriet inåt och blir i stället till utbrändhet och andra sjukdomar.

Och så talar de som styr och ställer bekymrat om sjukdomar som inte är på riktigt och hittar på metoder för att tvinga alla att jobba ändå.

Det är en jäkla cirkus. Skapad för att slippa se vad det handlar om.

på fiket och pratar om detta säger Helene att hon blir mest besviken över att hennes ilska över det här förloppet, till exempel nedskärningarna i barnomsorgen, inte tas på allvar. Som om hennes upprördhet var en privat fråga och inte handlade om en stor orättvisa i samhället.

Samtidigt. Hon är poet, hon skriver inga stridsskrifter. Hon har, säger hon, jobbat hårt på att komma förbi allt som kan låta pamflettartat i texten och nå fram till något djupare mänskligt.

Men vreden, den vill hon inte dölja.

– Vi måste ha rätt vara arga! säger hon. Vi har skäl att vara det.

Arg har hon nog alltid varit, säger hon. Men lika frapperande hos henne är hennes temperament och hennes stora skratt. Hon är en engagerad människa helt enkelt.

för henne, kan man lätt konstatera. Det nya diktsamlingen, hennes fjärde sedan debuten för tio år sedan, har fått lysande recensioner. Liksom det oratorium fick som hon skrivit om heliga Birgitta. Det gavs på den storslagna festdagarna i Trondheim för en tid sedan och fick goda recensioner i Norge.

Helene Rådberg bör nu ha sin plats säkrad på parnassen.

Men så upplever hon det inte. Hennes dikter handlar om ”fel” ämne (vårdarbetare! kvinnokollektiv!) och själv bor hon inte i Stockholm utan i Gävle och den här hemstaden vägrar göra profeter av de sina.

– Det är annorlunda i Sandviken, konstaterar hon med viss förvåning. I Sandviken är de så stolta över oss som skriver, de bjuder in oss på biblioteket och lyfter fram oss.

Hon är gammal ”sandvikare”, växte upp där och har skrivit om Sandviken. Men hon har rötter i Gävle också, hennes mormorsmor var med och startade en av Sveriges första kvinnoklubbar Gefle Kvinnoklubb och var nära vän med Fabian Månsson och det där är något hon funderar på att forska i och skriva om framöver. Hon drömmer om att få ställa den här Gävles tidigaste kvinnorörelse på Folkteaterns scen.

hela tiden, när hon inte undervisar i skrivande på Västerbergs folkhögskola. Det är roligt, tycker hon. Men hennes egen skrivprocess är ett mödosamt jobb som kräver avskildhet. Därför skriver hon på allvar bara de perioder när hon inte är på skolan.

Hennes diktande kräver också rörelsefrihet: orden kommer till henne när hon är ute och går.

– Jag måste komma förbi huvudet och sätta i gång kroppen, det så det går till.

När hon travar omkring i skog och mark – gärna i Ockelbo där hon har ett hus – har hon med sig penna och papper och skriver ner fragment på papperslappar. När flödet väl har kommit i gång pressar sig orden på och kan ibland hålla henne vaken om nätterna.

hon sig med alla lappar och fragment och pusslar och skriver om.

– Jag jobbar jättemycket. Skriver och skriver om. Men jag anstränger mig också för att inte bli för ”duktig” utan att låta kantigheterna kännas.

Det är ”fruktansvärt svårt” att skriva, tycker hon. Hon gör det för att hon måste. Skrivandet blev hennes räddning i en svår tid (hon var sjukskriven från arbetet som fritidspedagog när det tog fart) och nu handlar det om liv och död för henne. Eller är ett sätt att leva.

– Jag söker språk för det jag vill berätta helt enkelt. Det handlar om mina erfarenheter som är mångas, tror jag.

Erfarenheterna må vara tunga. Men Rådbergs språkglädje är smittsam, hon leker med fraser och kända ramsor, använder dem i oväntade vändningar, sjunger dem och bollar med dem.

Hör på henne. Och du stillsamma damen där, läs och släpp fram ilskan.

Mer läsning

Annons