Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilket serveess!

/

Annons

Romanen ”Dubbelfel” är mer proppfull med tennis än vad ens Björn Hellberg är. Lionel Shriver smashar in en förbluffande undertext i backhands, serveess och ATP-poäng.

Vid varje metafor riskerar texten att haverera, liknelserna inte nå över nät, men hon lyckas romanen igenom att skriva en berättelse som med sportens trivialitet berättar om så mycket mer.

Främst är ”Dubbelfel” en roman om äktenskapet. När Willy träffar Eric har hon sedan tidiga barndomen haft som dröm att bli tennisproffs, medan han i sen ålder tar upp tennisen, inte som passion utan mer som en kalkylerad karriärväg. När de träffas är Willy den bättre av dem, men när maken börjar klättra i rankingen, medan hon stagnerar, blir tennisen ett gift som förstör deras relation.

Talande för deras förhållande är att de gifter sig på en tennisplan. På deras ettårsdag förlorar hon för första gången i en match mot honom, en lång, detaljerad scen i boken som Lionel Shriver skildrar i en redovisande känslonykter ton, men som i en film skulle kunna ha det ödesmättade soundtracket från ”Hajen”. Förlusten blir början till slutet.

”Jag tyckte att jag var begåvad, ända tills han kom in i mitt liv”, konstaterar Willy mot romanens upplösning, efter det att hon har fallit offer för sin egen hjärna och sugits ner i en förlorarspiral, som kostar henne såväl karriären som äktenskapet.

”Dubbelfel” påminner mig om Richard Yates ”Revolutionary road” i sin tröstlösa skildring av relationer. I den är det paret Wheelers idé om att vara utvalda, att vara bättre än de liknöjda zombiesarna i suburbia, som äter upp deras kärlek, då insikten kommer om att de är som alla andra. I ”Dubbelfel” är det en obarmhärtig vinnarinstinkt som blir deras fall.

På så sätt är romanen mer än en äktenskapsskildring, utan även en kritik över hela den amerikanska vinnarkulturen, där blott den som står överst på prispallen har ett värde. Tennisens rankingsystem blir en iskall redogörelse för inte bara spelförmåga utan även människovärde.

Lionel Shriver slog igenom med ”Vi måste prata om Kevin”, och denna roman är skriven före genombrottet, nu utgiven när förlaget plockar in från komposten en skrivgärning som fram till dess hade ansetts perifer. Lionel Shriver själv fick således det genombrott som hennes romankaraktär aldrig fick.

För mig är hon en av den amerikanska romanens stora begåvningar, och förhoppningsvis kommer hennes tidiga verk att översättas i efterhand. I ”Dubbelfel” visar hon sig ha en blick för alla de fina detaljerna i hur vi människor förstör för oss själva, när inte ens kärleken räcker till.

Mer läsning

Annons