Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bra rutet!

Det mullrar i teatersverige. Irritationen stiger över politikernas passivitet på kulturpolitikens område. Alla, både regeringspartier och opposition, går och väntar på en kulturutredning som ska presenteras i vinter. Under tiden händer egentligen ingenting. Utom att teatrarna håller på och sparar sönder sig.

Annons

Nedmonteringen har pågått länge, inte bara av teatrarna utan av alla kulturinstitutioner. Den har skett i ett slags förtvivlans samförstånd: det här går inte att ändra på och ingen bryr sig ändå.

Just därför känns det hoppingivande att se och höra teaterfolket protestera. Högljutt och välformulerat och med en insikt om vad som är varje samhälles kärnfrågor, en insikt som den samlade politikerkåren borde avundas dem. Politikerna har fått folkets uppgift att bygga det här samhället för framtiden – men numera verkar de inte se skogen längre för bara ekonomiska träd.

Ett ”svar” på den av regeringen tillsatta kulturutredningen är på gång i form av en skuggutredning, skapad och genomförd av kulturarbetare. Den ska, såvitt jag förstår, bli färdig ungefär samtidigt med den politiska utredningen.

I torsdags sa 34 ledande teatermänniskor – dramatiker, dramaturger, regissörer, skådespelare – ifrån i en skarp och rasande välformulerad artikel i Dagens Nyheter. Samma dag kom boken ”Det osynliga. Teaterförbundets guide till kulturpolitiken”. (Vi ska återkomma till den.)

Nu ryter även Riksteaterns bas, teaterföreningarna ute i landet, mot planerade nedskärningar i ”Sveriges enda folkrörelsebaserade nationalteater”. Föreningarna pekar på hur mycket frivilligt arbete och engagemang som finns i den här organisationen, allt för att både sprida och få del av de ”immateriella värden” som teatern skapar.

Bland undertecknarna i DN märks gävleborgskändisar som Rolf Lassgård, Jan Mark och Peter Oskarson. Men också teatercheferna för Folkoperan, Orionteatern, Uppsala stadsteater, en del länsteatrar och flera fria grupper. Och en teaterkritiker som Leif Zern.

Lägg märke till att här inte går några skiljelinjer mellan representanter för institutioner å ena sidan och frigrupper å den andra. Inte heller ställer sig skådespelarna här mot sina chefer. Alla tittar åt samma håll, i riktning mot en politikerkår som håller på att tiga ihjäl kulturpolitiken.

Har politikerna glömt bort de ”mjuka värdena”, frågar de sig. Varför finns det i dagens politiska samtal inte plats för en diskussion om vad man skulle kalla en ”andlig infrastruktur”:

”I ett samhälle som präglas av mätbarhet – allt ska kunna mätas i kronor – så är det inte så lätt att tala om de värdena som är svåra att mäta nationalekonomiskt, de immateriella värdena.”

Och ändå behövs de ju. Vi behöver något som håller ihop oss, en gemensam berättelse. Vi behöver träna oss i förståelse för och medkänsla med andra människor. Vi behöver lära oss vad tolerans betyder.

Man kunde tala om en fostran till humanitet om det inte lät så präktigt. Man kunde tala om en fostran till att leva i en demokrati om det inte lät så självklart.

Men allt detta är lagt på den politiska hyllan i väntan på att samhället ska – ja, vadå? Gå med vinst? Är det detta som är meningen med vår stund på jorden?

Själv blir jag stridslystet glad av teaterfolkets mullrande. Och som flitig teaterbesökare kan jag bara bekräfta vad de säger i DN-artikeln: ”Det är inte teatern som är i kris: det är kulturpolitiken.”

Mer läsning

Annons