Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Can you help? frågar han

På väg till jobbet möter jag en vilsen person. Han står med ett papper i handen och liksom letar med blicken.
– Can you help? frågar han på stapplande engelska.

Annons

Han ska på ett möte på söder i Gävle, framgår det av lappen, och jag pekar ut riktningen, försöker förklara.
Lappen som han har i handen är ett brev på svenska, ett avslag på en asylansökan. Jag kan läsa lappen men undrar förstås om den här mannen själv kan läsa och förstå den. Han är kallad till en träff i ärendet och jag misstänker starkt att han inte har nåt alls att säga till om där. Han ska till möte på söder och få sin dom.

Vi skils åt och genast börjar jag må illa. Jag borde inte ha lämnat honom ensam åt sitt öde, jag borde ha följt med honom, gett honom nån sorts stöd. Har han nån på mötet som kan tala för honom? Och nån som han kan tala med?
Jag skäms, både över mig själv, min tafatthet, och över den här rika världen som jag tillhör och som inte vill släppa folk inpå sig. Som bygger murar för att slippa se och beröras av andras elände. Som snårar in sig i vansinnigt invecklad juridik för att kunna peka på lagen när den kastar ut folk.

Några dagar tidigare har jag ringt till försäkringskassan. Ärendet var väldigt enkelt. Jag ville kolla om kassan fått det brev som jag skickat och där jag ansöker om ålderspension (jag har med råge uppnått åldern).
En irriterad person på kassan meddelar mig att det där ärendet inte ska upp än på flera månader och först då får man se om jag ska få rätt till pension.
Om?
Detta ”om” gör mig både förvånad och upprörd. Vad menar människan – är ålderspensionen också ifrågasatt nuförtiden?
Sen utspinner sig ett egendomligt samtal där vi i princip talar förbi varandra. Så småningom fattar handläggaren att jag faktiskt bara ville höra om brevet och lugnar ner sig. Och jag inser hur ohyggligt stressad hon är och tycker uppriktigt synd om henne.

Det kan inte vara nåt nöje alls att sitta på försäkringskassan och avvisa folk som bevisligen är svårt sjuka – de har läkarintyg – från att få del av den sjukförsäkring som de har varit med och betalt. Ändå sker det numera dagligen.
Det kan inte heller vara särskilt upplyftande att vara läkare, efter undersökning och diagnos av en patient ordinera sjukskrivning för att strax därpå bli överkörd av en försäkringsläkare som aldrig träffat patienten i fråga. Denna ordning är förolämpande mot en hel yrkeskår.
Och den är kränkande mot alla som vill men som av hälsoskäl inte kan jobba.
Förmodligen är den tung även för dem som arbetar i försäkringskassan.

Vad är det för skön, ny värld som jag trampar omkring i? Där de offentliga institutionerna behandlar de blivande medborgarna som skurkar och medborgarna som presumtiva skurkar? Är den här världen ens ny?
Jag kommer att tänka på mina morföräldrar som båda på sin tid (första halvan av 1900-talet) arbetade politiskt för att den gamla fattigvården skulle ersättas av en instans som behandlade även mindre bemedlade med respekt och värdighet. Dåförtiden var det inte nog med att de fattiga var fattiga, de skulle förnedras också.
Den tidens hårdhänta klassamhälle är visst på väg tillbaka.

Jag undrar om alla som nu tvingas hantera den här sköna, nya världen på olika vis – från socialarbetare över försäkringstjänstemän till dem som jobbar med asylärenden – hade tänkt sig att deras yrkesroll skulle bli att visa kalla handen åt alla håll och kanter. Jag tvivlar.


Minns nu även hur jag som ung vänstermänniska på 1970-talet gapade högt mot ”staten” som förtryckarapparat. Så dumt. Dåförtiden rymde statsapparaten både förtryckande delar, såna som polis och fångvård, och i huvudsak stödjande delar, såna som socialvård, skola, sjukvård och annan omsorg.
Men det är länge sen och en pigg alliansregering är i full färd med att stöpa om staten till att bli rena rama monsterbabyn. Inte undra på om folk inom apparaten mår dåligt.
Inte undra på att såna som jag också gör det, mår dåligt.

Mer läsning

Annons