Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dåligt rykte fick Sigrid Combüchen att skriva

/
  • Sigrid Combüchen har just lagt sista handen vid sin nya bok
  • Sigrid Combüchen har just lagt sista handen vid sin nya bok
  • Sigrid Combüchen har just lagt sista handen vid sin nya bok
  • Sigrid Combüchen har just lagt sista handen vid sin nya bok

"Den fula gastande lilla gnomen" Ida Bäckmann gick i graven med ett av den svenska litteraturens elakaste eftermälen. I sin nya bok vänder Sigrid Combüchen på föreställningarna om kvinnan som älskade Fröding.

Annons

Solen försöker bryta igenom de grafitgrå molnen över Sydkoster. Strimman av ljus försvinner lika snart från strandbrynet där Sigrid Combüchen sitter.

Solglimtens oberäkneliga framfart har många likheter med huvudpersonen i hennes kommande bok "Den umbärliga", där skriftställaren och globetrottern Ida Bäckmann för första gången får träda fram i helfigur.

– Jag har nog aldrig ändrat så mycket som i den här boken. Det är svårt att bli färdig med skildringen därför att själva föremålet hela tiden flyttar sig för ens blick, säger Sigrid Combüchen.

Ida Bäckmann beskrivs med några pliktskyldiga rader i Nationalencyklopedin som författaren och läraren vilken utöver romaner och reseskildringar skrev "ett par mycket omdiskuterade böcker om Fröding". Det är en markering om att hon i litteraturhistorien räknas som relativt obetydlig och oviktig – en umbärlig person – förutom i relation till giganterna Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf, som hon också skrev en bok om.

Historiens damm har hunnit lägga sig som ett dämpande lager över hatkampanjerna som riktades mot Bäckmann i samband med biografin "Gustaf Fröding", boken där hon efter skaldens död byggde vackra luftslott om deras relation. Men de negativa omdömena kladdar fortfarande fast vid hennes eftermäle.

Konsensus säger att hon var påflugen, mytoman, vampyr, harpya, frigid, och inte minst ful.

Det är just detta dåliga rykte som fick Sigrid Combüchen att skriva "Den umbärliga".

– Det är ju alltid oemotståndligt. Kan hon verkligen ha varit så unikt jävlig som hon framställs?

Nu vräker regnet ner. Vi har hunnit rädda oss in på ett café vid färjeläget – ett ställe som Sigrid Combüchen aldrig besökt tidigare, trots att hon har haft sommarhus på Sydkoster i halva sitt liv.

Här håller hon sig mest hemmavid, men eftersom hon tidigt i livet bestämt sig för att aldrig ge intervjuer i bostaden blir caféet en bekväm och torr lösning.

Sigrid Combüchen går sina egna vägar, har alltid gjort det. Ur ett rent försäljningsperspektiv hade det naturligtvis varit klokare att skriva en uppföljare till Augustprisade "Spill" som kom 2010, men hon hade aldrig några tankar på att skriva roman nummer två om den fiktiva Hedda Langmark.

– Det var många som sade "ska du inte skriva en uppföljare?" Hedda walks again... Men jag tycker om att skriva varje bok som om jag aldrig hade skrivit någon bok innan.

I stället blev det "den fula gastande lilla gnomen" (författaren Sven Stolpes föraktfulla benämning på Ida Bäckmann) som fångade hennes yrkesmässiga intresse.

"Den umbärliga" är ett försök att nyansera bilden av en okonventionell och i dåtidens ögon okvinnlig kvinna som skrev resereportage från Afrika, Sydamerika och Ryssland och i åtta och ett halvt år erbjöd Gustaf Fröding sin (ovälkomna) kärlek.

De flesta tyckte att hon var lite säregen, men Ida Bäckmann hade också en trogen vänkrets. Konstnären Carl Larsson och den stridbara författaren Klara Johansson tillhörde dem som gillade hennes kaxiga och roliga sida.

Samtidigt går det inte att komma ifrån de obekvämt stalkerartade tendenserna eller att Ida Bäckmann i biografin över Fröding romantiserade och friserade deras relation så att den passade hennes verklighetsbild.

Där andra fulskrev Ida skönskrev hon sig själv, konstaterar Sigrid Combüchen.

– Jag har inga ambitioner att återupprätta Ida Bäckmann, hon var säkert en pest på många vis. Fast inte heller skurkar måste nödvändigtvis gå oskrivna genom tillvaron. Det tråkigaste jag vet är hyllande biografier om redan hyllade människor, säger Sigrid Combüchen och nämner Judith Thurmans "Karen Blixen: ett diktarliv" som ett skräckexempel.

Redan nu har hon börjat fundera över nästa bok. Kanske blir det en steampunkroman - genren lockar henne med sin öppenhet - eller en ny bok om hennes återkommande huvudperson Göran Sager-Larsson. Riktigt vart hennes författarskap är på väg vet hon inte.

– Vet man någonsin vart man är på väg? Man befinner sig alltid i vägkorsningar av olika slag, det är egentligen en illusion man lever i om livets linjer. Förgreningarna i tillvaron ligger hela tiden framför en.

Mer läsning

Annons