Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stora vreden

Det gör mig lite sorgsen att läsa alla hätska webbkommentarer apropå Strömvallens läktare.
Att jag personligen blir angripen är ingen större grej.
Men att det finns sån ilska därute.

Annons

Några uppmanar till och med till mordbrand.

De vill inte bara riva. De vill se läktaren brinna.

Motsvarande engagemang för laget syns sällan på GIF:s hemmamatcher.

Varken i publikstatistiken eller i klacken.

Kommentarernas aggressivitet lyser desperation. Som om det plötsligt vore sista chansen. Skynda, skynda. Trampa ner allt i vägen för det står en kruka guld därframme.

Tänk inte, lyd order, skulle det också kunna formuleras som.

Men vi är väl inga hundar heller.

Framförallt borde politikerna som vi valt verkligen inte uppföra sig som sådana.

Historielösa nickedockor.

De kommer inte ihåg förra seklets glada rivningsraseri. De kommer visst ännu mindre ihåg att de tvingades be om ursäkt för det.

Och lyssna nu, ni som är så arga. Ni behöver egentligen inte vara det. Ni har ju den politiska ledningen på er sida.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Per Johansson tycker det är helt okej att riva Strömvallens läktare

”Var tid har sin arkitektur”, uttalade han sig i tidningen i går.

Avdelning se upp Akropolis, här kommer sossarna i Gävle.

Kanske är några av dagens insändarskrikiga rivningsförespråkare samma personer som i efterhand gnällt över hur illa grävskoporna gick åt staden Gävle på 60-talet.

Kanske är en av rivningsförespråkarna, som skriker i spalterna, samma redaktör som på 70-talet kämpade för att Sjömanskyrkan skulle bevaras som byggnadsminne.

Ett av fastighetsbolagets nyuppfunna argument är att den gamla läktaren är en katastrof ur säkerhetssynpunkt.

Detta ska givetvis läsas som att de tycker att det är för dyrt och besvärligt att göra något åt saken.

Jag vill verkligen att Gefle IF ska få en ny arena, någonstans.

Jag tror bara inte på snacket om att den måste byggas till priset av Strömvallens unika idrottshistoriska miljö (där alla utom A-laget faktiskt fortfarande skulle kunna spela).

Gävle kommun griper efter fastighetsbolagets halmstrå men kommer givetvis inte undan gratis för det. Glädjekalkylen kan bli en chocknota.

Undrar förresten om denna spektakulära anläggning för uppåt 10 000 besökare ska drivas på samma sätt som nu, genom att frivilliga fotbollsintresserade personer som min vän Gun-Britt står oavlönad i köket och brygger 400 liter kaffe fyra timmar före avspark?

Men hur som helst: förstå, kära grälmånsar, att bevarandeintresset är en liten röst, mot tunga ekonomiska släggor.

Mer läsning

Annons