Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En succéman redan innan romandebuten

/
  • Fredrik T Olsson har ännu inte romandebuterat, men redan sålt sin bok till 24 länder. Det är fler än till exempel Knausgårds succésvit ”Min kamp”. Rättigheterna till en kommande film är redan sålda till Warner.

Det kommer att dröja ett halvår till innan Fredrik T Olssons debutroman ”Slutet på kedjan” finns hos bokhandlarna. Men i branschen är han redan något av ett fenomen. Han har nämligen lyckats med konststycket att sälja romanen till 24 länder. Warner Brothers har försäkrat sig om filmrättigheterna.

Läs honom prata om sitt skrivande med standupkompisen, författaren och Gävlebon Hans Carstenssen.

Annons

Är det någon jag unnar den här framgången så är det Fredrik. Han har i många år skrivit drivna manus för TV och film, helt i skymundan. Och han har länge varit en av Sveriges bästa stand-up comedians, utan att vara i närheten av ett genombrott. I vintras sa han att han skrev på en grej, när jag nästa gång hör talas om grejen är det via en lyrisk engelsk litteraturjournalist…

Det verkar ha gått väldigt fort från det att du skrev klar romanen ” Slutet på kedjan” till det att det blev en internationell hajp kring den, kan du beskriva lite hur det gick till?

– Det hela gick så fort att jag hade svårt att hänga med själv. Jag hade precis skrivit klart manuset med bara några dagars marginal, när jag kom i kontakt med min agent Jonas Axelsson. Han ville gärna ta med boken till den internationella mässan i London och det fick han naturligtvis. Manuset blixtöversattes, och innan jag hann reagera så hade både Tyskland och England hoppat på och sedan fortsatte det. Det kändes fullständigt fantastiskt och helt abstrakt. Där satt jag hemma i skrynklig t-shirt och svarade i telefon, och varje gång telefonen ringde så var det min agent som hörde av sig från mässan.

Kan du säga något kort om storyn?

– Det handlar om en svensk före detta militär kryptolog som blir bortförd av en internationell organisation. För att lösa ett meddelande som visar sig ha inverkan på större delen av mänskligheten.

Så kryptologen är huvudpersonen då?

– Ja, det är vår hjälte. Det är honom vi följer.

Följer vi några andra karaktärer?

– Ja, dels hans före detta fru som försöker ta reda på vart han har tagit vägen, dels några andra människor runt de där två. Jag skulle vilja säga att alla mina karaktärer på ett eller annat sätt är huvudpersoner. Eller kanske jag ska formulera det som så: Jag har inga direkta bad guys. Inte på det klassiska sättet i alla fall. Jag gillar goda människor och alla människor är goda innerst inne.

Spännande med en kryptolog som huvudperson, hur kom du på den idén?

– Hm, det svaret kommer lite med själva storyn. Jag tycker egentligen det är ganska svårt att beskriva handlingen, jag är alltid rädd att berätta för mycket och avslöja allt det där som jag hoppas ska komma som överraskningar. Jag har ingen aning om hur man ska formulera baksidestexten och skriva recensioner utan att avslöja allting, men det behöver tack och lov jag inte bekymra mig om.

När jag hörde talas om den här romanen så tänkte jag ”Yes, äntligen”. Det känns som en genre som är lite för dåligt representerad. Kan man säga att du skriver i spiongenren?

– Nja, det är inte riktigt spiongenren, men jag tror att romanen ligger där i närheten. I alla fall när det gäller känslan. Lite spiongenre, lite lösa gåta-genre, lite vem-berättar-inte-allt-och-varför. Framför allt är det en spänningsroman, en sådan där som jag skulle tycka om att läsa själv.

Kommer det komma någon uppföljare så småningom?

– Ja.

Visste du det redan när du började skriva den här?

– Det är svårt att säga. Det tog liksom tillräckligt mycket av min uppmärksamhet att skriva ihop 500 sidor roman. Men jag lekte med tanken. Och nu har jag helt klart idéer om vart det ska ta vägen.

Du har skrivit mycket manus för TV och film, jag inbillar mig att du får mer uppmärksamhet som romanförfattare än du någonsin fått som manusförfattare.

– En sak jag har upptäckt är att när man skriver bok är man faktiskt den enda upphovsmannen till det man skrivit. Jobbar man med film och TV är man bara en länk i en lång kedja av kreatörer, och eftersom man är den första länken så är det inte så många som kommer ihåg en när filmen är klar. Då har regissör och skådespelare tagit över och står i centrum, och det är ytterst sällan som en manusförfattare får uppmärksamhet i Sverige. Men skriver man en bok får man vara med i intervjuer som den här. Fastän boken inte ens har kommit ut än.

Hade du någon nytta av att du skrivit för film och TV det när du nu skrev prosa?

– Det tror jag. Men jag har ju bara den erfarenhet jag har, så jag kan ju inte svara på hur det är att skriva utan den erfarenheten. För mig var boken bara ett annat sätt att berätta en historia. Det var samma verktygslåda, man fick plocka ut ett par verktyg och lägga in ett par nya. Så naturligtvis använde jag de kunskaper jag har när man skriver ett manus. Någon annan kanske hade gjort det hela på ett annat sätt. Så … förmodligen är svaret ja på frågan.

Det finns teorier som säger att man i prosan ska placera ”the point of no return”, det ställe där allting utspelar sig utifrån sina givna förutsättningar, tidigare än i ett filmmanus, är det något som du har tänkt på?

– Nej, det kände jag inte till. Jag är ju inkörd på filmdramaturgi och den klassiska berättarstrukturen så för mig kommer det naturligt att berätta en historia på ett visst sätt. Det där med dramaturgi kan låta så receptigt när man pratar om det, men när man skriver fungerar det egentligen mest som en slags metronom för att hålla takten … eller kanske som ett hjälpmedel att rikta boken rätt. Men det viktigaste är ju alltid storyn man vill berätta.

Finns det några stora skillnader mellan att skriva roman gentemot att skriva filmmanus?

– Ja, det gör det. Absolut. Den största skillnaden är att man i prosa kan gå mer in i sina karaktärer. Man kan lära känna dem på djupet, man kan stanna kvar i dem, man kan få reda på saker som de har varit med om. På en duk har man bara två timmar på sig att visa det man ska visa.

– Men vill jag stanna upp i en sida eller två i en handling som faktiskt inte har så mycket med den yttre handlingen att göra – så kan jag göra det i boken. Och det är jättekul. Sedan finns det saker man kan göra i film som man inte kan göra i en bok. Man kan sätta en kamera på avstånd och betrakta en person som inte gör någonting och låta tittaren få tolka själv. Det kommer man inte undan med på samma sätt i en bok. Då måste man stanna kvar i karaktären på ett annat sätt.

Hur gör du nu då – lägger du allt manusarbete åt sidan, liksom all stand-up comedy och ägnar dig enbart åt uppföljaren?

– Nej då, inte alls. Jag kommer att hoppa fram och tillbaka mellan olika projekt. Jag tror också att alla saker man gör befruktar varandra. Skriva manus, skriva bok, regissera, köra stand-up. Man lär sig saker av allt man håller på med.

Hans Carstenssen

Mer läsning

Annons