Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett dystert decennium på dödsbädden

/
  • KLIMATMANNEN. Al Gores film ”En obekväm sanning” fick upp världens ögon för den globala                     uppvärmningen.
  • Chockstart. Terroristattacken 11 september 2001 inledde 00-talet.
  • SKANDALBILD. Amerikanska soldater som hånade fångar i Abu Ghraib-fängelset.

En blick i backspegeln, och bara mörker. När 00-talets stora händelser ska summeras är det svårt att hitta de enstaka fyrverkeriljusglimtarna på en nattsvart himmel.

Annons

Ett decenniums dödsruna kan inte skrivas ordentligt förrän den sista sucken har lämnat kroppen – ofta krävs flera års filtrering för att frambringa ett sammanfattande koncentrat – men just nu, när det ligger på dödsbädden, är det svårt att se denna tioårsperiod som en solskensera.

Majoriteten av de artiklar som hittills har sammanfattat 00-talet går följaktligen i moll. Tänk bara på de ikoniska bilder som decenniet har lämnat till framtidens historieböcker. Bilden som utan konkurrens står ut är den av tvillingtornens fall i New York, september 2001. Ett decennium börjar inte nödvändigtvis på nyårsnatten, och i 00-talets fall var det 11 september som med ett dån chockstartade en ny era. Händelsen i sig var en tragedi för de inblandade, men den stora skuggan som har lämnats kvar i ett större perspektiv är terrorattackens efterverkningar på världen. Bilden av de fallande tornen var den första dominobrickan i en kedja av dystra bilder som kan härledas tillbaka till 11 september.

Stridsplanen över Afghanistan och Irak. Säkerhetskontrollen vid en flygplats, symbolisk för hur friheten amputerades. George W Bush som i stridsmundering landade på ett hangarfartyg med en förhastad seger jublande på banderoller. Skandalfoton från det irakiska fängelset Abu Ghraib, där amerikanska soldater förnedrade fångarna som djur. Stängslet till Guantanamo Bay och hur basen, där terrorister fängslades utan rättegång, blev en metafor för hela Bush-erans moraliska förfall som försvarade den fria världen medels tortyr och inskränkningar.

Men den bild som på sikt har potential att konkurrera ut de fallande tornens domedagsvision är en liten isbjörn. Al Gores film ”En obekväm sanning” om den globala uppvärmningen, med den förtvivlat simmande isbjörnen på jakt efter smältande isflak, kan vara en kulturell artefakt som framtidens historielärare använder som bevis mot 00-talets makthavare, när de undervisar med vatten till knäna.

00-talet kan med tidens gång ses som årtiondet då mänskligheten hade chansen att ta de avgörande besluten. Att ta kontroll över den globala uppvärmningens galopp är självklart ett sådant avgörande beslut, om en enad front kan presenteras, men också en ekonomisk reglering, en tämjning av de kapitalistiska avarter som ledde fram till den ekonomiska krisen under decenniets sista år.

Hur dystert 00-talet ter sig i historiens kikare beror också på hur mörka de inkommande molnen är. Om de värsta farhågorna besannas, och det är riktiga ovädersmoln på väg, kan 00-talet i efterhand te sig som den sista stunden på en picknick före det att regnet faller.

Farhågorna kan också visa sig vara överdrivna. Betänk att 00-talet inleddes med en antiklimax, om ett sådant ord kan användas för det faktum att världen inte gick under – millenniebuggen, som skulle slå ut datorerna, pyste över medan ett nytt årtusende exploderade in.

Fågelinfluensan likaså, som flaxade förbi obemärkt, och inte heller svininfluensan verkar dra en digerdöd över oss. (Tsunamin var emellertid en reell katastrof, utan mänsklig påverkan, som tog 200 000 liv)

Flera kommentatorer har påpekat att nostalgin (manifesterad i Facebook, där vi letar kompisar från förr) har kännetecknat 00-talet. En anledning till att decenniet ter sig så dystert är att vi levt i baksmällan efter murens fall. Som John Harris i The Guardian skriver:

”Vi i trettioårsåldern kommer troligtvis alltid att sakna den där korta perioden efter att Berlinmuren fallit och begravt de ideologiska argumenten, när att leva i västvärlden betydde att man bevittnade en svindlande fas i mänsklighetens historia av ekonomisk boom, upphörandet av kärnvapenhotet och vad vissa överhettade hjärnor såg som historiens slut.”

Den bittra eftersmaken av årtiondet kan också vara artificiell, syntetiskt producerad av en nyhetsindustri som under 00-talet har ändrat skepnad, med en ökad konkurrens som driver utvecklingen mot större och svartare rubriker.

Kritikern James Wolcott konstaterar i en essä med namnet ”The News blues” att nyheterna under hans halvsekellånga levnad aldrig har varit dystrare. ”Låt oss vara ärliga – hittills har det nya årtusendet varit en stor besvikelse”. Samtiden tenderar att skrivas med allt mulnare typsnitt.

Att decenniet avslutas med postapokalyptiska visioner som Cormac McCarthy-filmatiseringen ”Vägen” och katastrofscenariot ”2012” kan te sig illavarslande.

Men om vi nu packar ner 00-talet i svarta kartonger, hur korrelerar det i så fall med 1940-talets eftermäle?

”På många sätt har vi varit lyckosamma. Krigen i Irak och Afghanistan kan inte jämföras med världskrigens masslakt, och den ekonomiska dippen sedan 2007, om än alarmerande, ter sig inte lika allvarlig som 30-talets Depression”, skriver journalisten Dominic Sandbrook.

Ett decennium börjar inte på nyårsnatten, som sagt, och det slutar inte heller på nyårsnatten. Frågan är var Barack Obamas presidentperiod ska placeras in. Som en rest från 00-talet? Eller var hans segerfest partyt som välkomnade det nya årtiondet, när världen slog in på rätt kurs, slutade att tortera, reglerade den finansiella sektorn och gav den där lilla isbjörnen en livboj?

Mer läsning

Annons