Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fortfarande förargelseväckande

/
  • Retar många. Konstnären Carin Ellberg inspirerades av en science fictionfilm när                             hon gjorde sin rosa skulptur för Gävlerondellen vid Norrtull.

Gävles offentliga konst har debatterats mycket den senaste tiden. Nästan väl mycket. Inte minst i och med att Sverigedemokraterna vill att rondellskulpturen ”Det femte elementet” av Carin Ellberg ska tas bort.

Annons

 

Debatten tog ny fart med det senaste rondellverket ”Priapos trädgård” av Ingo Vetter. Ett nytt konstverk brukar ju väcka känslor, det är helt i sin ordning. Men i Ellbergs fall, nio år efteråt?

Vad tänker Carin Ellberg själv kring att hennes verk väcker så starka känslor efter så lång tid?

– Jag tycker det är roligt, det är positivt att man reagerar, säger hon. Och bra att den offentliga konsten debatteras, även om det är synd att vissa vill ha bort verket.

Men efter så många år?

–Ja, det är förvånande men kul att människor fortfarande reagerar. Det offentliga rummet är ju för alla – alla ska vara där och det är bra med diskussioner.

– Men att man ändå retar sig på offentlig konst, medan det är nolltolerans mot graffitti och gatukonst är anmärkningsvärt. Samtidigt som reklamen får breda ut sig överallt – på husfasader, i busskurer och tunnelbana. Men det debatteras sällan, menar Carin.

”Det femte elementet” har som sagt funnits ett tag, men en presentation kan ändå vara på sin plats. Carin berättar att tanken med skulpturen var att den skulle vara lite främmande, som något som bara ”dimper ner” och blir kvar.

Inspirationen kom från olika håll – dels science fictionfilmen ”Det femte elementet” (där en främmande figur i form av en kvinnogestalt plötsligt dimper ner från ingenstans), dels att det var fem ”element” som skulle gjutas. Dessutom passeras skulpturen dagligen av många människor på väg till eller från arbetet. Kanske sitter man i bilen på väg till jobbet och tänker på vardagssysslorna – har barnen fått med sig gympapåsen till skolan och så vidare… På väg hem kommer de där tankarna igen och man passerar återigen skulpturen.

Den rosa färgen tycks ha retat upp många – nu har också Ingo Wetters verk fått samma färg.

Han är, liksom Carin, professor vid konsthögskolan i Umeå och jag undrar om de hade diskuterat Wetters färgval?

– Nej, säger hon, men han berättade för mig att han ville använda samma färg, bland annat för att samspela med mitt verk.

Som för att få klartecken från dig?

– Ja. Och jag tycker det är kul.

Rosa är för övrigt Carins favoritfärg. Den ska gärna vara lite smutsig, säger hon.

Hon arbetar mycket med den rosa färgen även i sitt måleri. Ett måleri som förutom färgen har många gemensamma nämnare med hennes skulpturala verk. Formspråket känns igen – huvuden som växer upp ur jorden eller huvuden som det växer något ur, träd, lampor och fåtöljer…

Människor tolkar konst utifrån sig själva, utifrån sina egna referensramar. Många blir uppretade av det de inte förstår. Jag hörde till exempel en konversation på bussen en dag, just som vi passerade ”Det femte elementet”. En äldre dam sa till sin väninna: ”Först tyckte jag den där skulpturen var så ful. Men sedan lyssnade jag på konstnären på invigningen… och nu tycker jag om den!”

– Ja, det är ju ofta så, säger Carin. Det är som med främlingsfientlighet, man är lite rädd för det okända.

– Sedan är det klart att skulpturen kan uppfattas som ful… Jag menar, den är ju lite klumpig. Men jag gillar att arbeta i gränslandet mellan fint och fult. Det ska finnas något som stör lite.

Carin Ellberg har gjort fler figurer på liknande tema. I Göteborg finns till exempel en betongskulptur med namnet ”Woodelf”. Den består av ett kvinnohuvud med ett träd i form av en en, eller ett pinjeträd, växande från huvudet. Här är betongen infärgad i grönt.

Just där skulle ett torg (Chapmans torg) förnyas, berättar Carin, och i samband med det togs ett par träd som fanns där bort.

– Woodelf är en slags ”trädens beskyddare” samtidigt som hon också skyddar den sista lyktstolpen av äldre modell, som fanns på torget. Övriga lyktstolpar är utbytta mot en nyare modell, men skulpturen Woodelf är gjuten runt lyktstolpen och kan inte flyttas...

Ellberg har också arbetat mycket med självporträtt. Bland annat målade hon periodvis under flera års tid ett självporträtt om dagen. (En del av dessa visades på Konstcentrum i Gävle 1994).

Är skulpturerna också en slags självporträtt ? Som en fortsättning på måleriet?

– Nej, det är inte medvetna självporträtt. Det är mer allmängiltigt. Men en det är klart att det på ett sätt blir självporträtt. När man gör en kvinnofigur blir det gärna att man lånar drag från sig själv. Sig själv har man ju alltid tillgång till. Men med Woodelf till exempel, var det inte medvetet så – hon är en trädens beskyddare.

Trädet som växer från hennes huvud såg jag först som att hon tyngdes ned av alla tankar och måsten – jag kopplade det till Gävleskulpturen, som också har en massa saker på huvudet…

– Nej, så tänkte jag inte. Det är ju ett träd, det handlar mer om att hon växer…

Slutligen – dina dagliga självporträtt. Är det något du fortsatt med?

– Nej, men det händer fortfarande att jag målar självporträtt. Det sista gjorde jag nog för fyra år sedan… Men jag har inte slutat, det finns där hela tiden.

Carin Ellberg är just nu aktuell med en utställning på Färgfabriken Norr i Östersund, där hon visar måleri och skulptur, med start denna helg. Utställningen har tidigare visats på galleri Andréhn Schiptjenko i Stockholm. n

Mer läsning

Annons