Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från Gultbergets topp syns inte Bryssel

Tog mig en tur på den sista så vackra av majs dagar. Först cykel på krokig, grusig byväg av 50-talsmodell och sedan till fots in bland träden, uppför berget. Ensam med mig själv, en vattenflaska och fågelsången som strömmade ut ur lövverket.

Annons

Gultberget består av hyperit som tillsammans med det naturliga källflödet främjar det som till skapelsen hörer vad gäller markens blomster och svampbestånd. En rik miljö är det, något att både värna och besöka.

Väl uppkommen på bergets topp belönas man med en bedårande utsikt mot söder, det blågröna försommarlandskapet och Hänsjön inbäddad i det hela. Ett par fjärilar gör mig sällskap. Kanske en gulryggig fältmätare. Eller en skiktdynemott. Det lär finnas snudd på 300 arter i detta naturvårdsområde, så för amatören är det inte lätt att gissa rätt.

Sitter där och glor, och tänker: Vad är motsatsen till detta? Till detta tillstånd av delaktighet i naturen, motsatsen till det okommenterade lugn som råder, motsatsen till, ja, till att bara finnas till den sista söndagskvällen i maj 2009. Vad skulle det tänkas vara?

Jo, det förestående EU-valet förstås. Alla dessa lockrop och mananden: Det är din medborgerliga plikt… Runt om i Europa finns samma folkliga tröghet, samma obegripliga ointresse, som resulterar i skrämmande låg röstprocent. Kan detta bero på så enkla orsaker som att maktlösheten håller på att ersätta det demokratiska medbestämmandet? Att EU:s byråkrati och ekonomiska slöseri underminerar det folkliga förtroendet för den nya ekonomiska överklassen. Att de fina parollerna om fredlig samexistens skyms av dem som talar om samordnade militära styrkor och en gemensam utrikespolitik för alla medlemsländerna inom den europeiska gemenskapen?

Ja, så där håller jag på. Sitter och kastar sten i glashus, nej bollar mina tankar i vacker utsikt. Det som jag just där och då ser av Europa är vajande granskog och glittrande vatten, jag hör lövsångaren sjunga sin hymn och jag inser, dettas motsats är inte EU-valet. Faunans växtnamn skulle visserligen kunna ersätta dagens partibeteckningar om Carl von Linné fått bestämma: rödblära, springkorn, stinksyska, lundarv, kransrams, dvärghäxört och förstås myskmåra …

Nej, stundens motsats är verkligheten runtom och längre bort, som de oresonliga striderna på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Och andra konflikter i världen, där folks lidande är ofattbart. Där gapen mellan rik och fattig är omänskliga.

Jag inser att valet knappast gäller de stora, avgörande frågorna i världen, de som handlar om rättvisa, människovärde och framtid. Och ändå handlar det om att välja sida. Jag är själv delaktig i både den underbara stund som mig förunnats där på Gultbergets topp och samtidigt har också jag ett ansvar för den sargade värld vi lever i.

Till och med i EU-valet är jag delaktig, vare sig jag röstar (och det tänker jag göra) eller hedrar sofflocket (en icke avgiven röst lär inte gynna mina idéer och ideal). Så därför tänker jag alltså rösta på ett parti som vill banta EU:s budget och skapa större regional rätt visa i Sverige och andra länder. Gissa vilket?

Men helst skulle jag nog velat lägga min röst på fladderpartiet, med kryss för kovallnätfjärilen.

poet, Torsby, Värmland

Mer läsning

Annons