Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hägglunds svammel ett eko från 30-talet

/
  • HÖJER FINGRET. Göran Hägglund pekade ut ”kulturvänstern” i sitt tal under Almedalsveckan – det är en flirt med Sverigedemokraternas väljare, menar Ola Wihlke.Foto: Leif R Jansson/Sanpix

Att en ung kristdemokrat under Almedalsveckan sa att partiet måste bli mer rock and roll är en sak. Politiker säger fåniga saker med jämna mellanrum, men Göran Hägglunds förment folkliga attack på ”kulturvänstern” var en förolämpning, mot det stora folkflertalets intelligens och den liberala demokratins tradition.

Annons

 

Hägglund har blivit sågad för sitt populistiska utspel, men kritikens mildhet är oroande. Som ledande politiker bär han snarare än kulturvänstern ansvar för arbetslöshet, vårdkris, stadigt ökande klyftor och normuppösning. Många har nästan roat avfärdat Hägglunds lilla korståg.

Svamlet om kulturvänsterns nihilism är inte bara som direkt hämtat ur en två decennier gammal amerikansk presidentvalskampanj, det ekar även av gammalt europeiskt krismedvetande, närmare bestämt 30-talets kris och dess rop på ordning, sunda värderingar och objektiva värden.

Det ekar av rädsla för den liberala demokratins käbbel och eviga tvister, kritiskt tänkande, onaturlig konst och obegripliga romaner.

Ekonomiskt är Hägglund med europeiska mått mätt extremt marknadsliberal, men en idéernas fria marknad ser han uppenbarligen som ett problem. I själva verket tillhör de samma liberala tradition med rötter i upplysningen. Den fria marknaden, varornas och idéernas, har hyllats av intelligenta personer som John Locke, Voltaire och John Stuart Mill, som enligt Hägglund är vänster. Ja, jämfört med honom är de det.

Dagens postmodernt skolade kulturvänster, om den finns, är långt mer liberal än Hägglund, som måste slå knut på sig själv för att få ihop sin nyliberalism, ryggmärgskonservatism och allianskonformism. Han är med andra ord själv en typisk postmodern hybrid.

Om det existerar någon nihilism idag så är det inom den extremt målrationella politiken. Vem vann debatten? Vem lyckas bäst nå ut eller anpassa sitt budskap efter opinionen för dagen? Att den politiska kommentaren uppvisar större och större likheter med sportreferatet är ett tecken i tiden.

Hägglund närmar sig nu, vare sig han vill det eller inte, Sverigedemokraterna. Det är de där konstiga väljarna han vill åt, de som inte har varit i New York men som semestrar i husvagn, de som inte lyssnar på tolvtonsmusik men på dansband, de som inte njuter av italiensk ligafotboll men älskar speedway.

Det är samma personer reklammakarna i Stockholm gör tokroliga reklamfilmer om, med personer som säger stolligheter på utdöende dialekter. Reklammakarna och Hägglund tror sig veta, försöker räkna ut vilka de här egendomliga svenskarna är.

Fantasin är livligare än statistiken.

Det kusliga är att man kan säga något gott om Sverigedemokraterna, som man inte kan säga om Hägglund. Sverigedemokraterna avskyr också kulturvänstern, men har en ideologi som hänger ihop. De har inte ett ovanifrånperspektiv på sina väljare, som om de alla vore någon slags Ullareds-idioter. Risken finns att deras något mindre cyniska hållning ger dem plats i Riksdagen och att Kristdemokraterna får lämna den.

Mer läsning

Annons