Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Han hade dumt upprepat hennes namn”

Vi har under tre söndagar fått följa författaren Anna Jörgensdotter på den svåra vägen mot en färdig roman. Här följer - exklusivt - ett utdrag ur den ännu inte helt färdiga romanen ”Bergets döttrar”.

Annons

Det är ännu tidig morgon men solen kastar sej redan in mellan gardinerna i köket, når inte riktigt ända fram till dubbelsoffan. Hugo vaknar av ett skrik. Det lät som ”IRMA” och först blir han rädd att det är han som ropat sen ser han hur Emilia vänder sej av och an.

Hugo har legat vaken halva natten, han som alltid annars somnar så fort han blundar… Han har legat och velat döda den där Sten… Han har gått längs med kanalen, han har tänkt sej viadukten, närmsta vägen till Hedgrind men han har inte kommit längre än Dal-Britas… där har han blivit stående… Han hör något där nerifrån. Det låter som om någon grinar. Ljuset är grumligt. Han vet inte vad det är han ser.

Hallå – är det någon där?

Plötsligt har han blivit alldeles nykter; han som bestämde sej redan borta vid korsningen Gävlevägen att han skulle leda cykeln resten av vägen… Hem till brukshuset, till det hus som stod där innan sjuvåningshuset byggdes… En ny centrumkärna med lägenheter ovanpå butikerna… Det var inte långt innan han spillde kaffe på Emilia, trampade på hennes tår. Han förstod inte vad det var han tittade på… Han tyckte det lät som ett djur… Men kjolen var hemskt röd… Och låg liksom tokigt på kroppen… Han hade försiktigt kikat ned, försökt ställa om blicken, som om det var hans blick det var fel på och inte bilden… Det var först när kroppen började röra sej… resa sej… som han såg –

Men va fan – Irma?

Han hade sträckt sej efter henne men hon hade inte sett eller om hon slagit bort handen eller om han stått för långt ifrån, han minns inte…

Han hade dumt upprepat hennes namn. Hon hade kommit upp till vägen… Inte brytt sej om att borsta bort jord och stickor från kjolen, inte brytt sej om att rätta till den… Han hade undrat hur hon hade kunnat ramla så illa…

I detta hus ett annat hus. I denna morgon en annan morgon. I denna Hugo en annan Hugo. Det redan skedda ligger i det som är nu. Åldrar och gryningar och husgrunder. Det här klara morgonljuset – just det här! – över Lillemors blåmärke, och han hade kanske inte låtit henne gå.

Behöver du hjälp?

Inget svar.

Irma – du känner väl igen mej?

Inget svar.

Och då hade han blivit arg eller irriterad – jo, det hade han. Särskilt som hon började gå fortare, och han hade ropat att han kunde skjutsa hem henne bak på cykeln… eller dom kunde väl ta sällskap åtminstone?

Irma?

Hon hade börjat springa… Hade han sprungit efter? Hade hon sprungit fortare? Hem till sitt rum ovanpå Korsetten där han visste att hon jobbade, och han mindes eller minns nu att han träffat på ett gäng pojkar… det var så han tänkt om dom… eller tänker om dom nu… Pojkar… Dom hade inte skrämt honom men han hade ändå gått undan, för att inte… Man vet ju aldrig med såna där, dom hade skrattat osäkert och därför högt… Taniga kroppar som försöker vara breda… På Storgatan… Nedanför huvudkontoret… Det var där… Hade han fortsatt rakt fram… Förbi järnverket, förbi det där vackra huset vid Storsjön… där man borde göra något annat än jobba med hålkort… Fanns det inte förresten ett sanatorium där förut? Vilstolar med inlindade kroppar ut mot sjön; sköterskor som går sina vänliga rundor. Han går fort eller springer – nej, han har tagit bilen… Han vet var Malmborgs bor… Apotekarjävel… Som om han inte kollat upp dom… Vet att färgen på pelarna utanför porten flagnar… Han ska döda den jäveln… Det ska jag, Em… Lillan?… Hon gråter, borde han väcka henne, men han vet inte ens om hon sover…

Lillan?, viskar han, försöker hålla om henne, men hon vrider sej loss, flyttar sin kropp närmare kanten.

Jag hade inte tänkt knulla med dej för fan, fräser han. Går upp, blir stående i köket, vet inte vad han ska göra, tar fram bröd, smör, ost, brer en smörgås, brer en till, ännu en, klockan är halv fem, han knaprar och vet inte var han ska ta vägen.

När hon vaknar kryper hon nära, trycker näsan in mot hans hals. Han klappar henne på axeln med ett tryck över bröstet.

Kom nu så går vi upp, säger han, vill få igång dagen. Hon ligger kvar. Hon håller i hans kropp och det borde göra honom lycklig.

Kom nu, säger han igen.

Mer läsning

Annons