Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur kan man vara oberörd?

Annons

Jag grät när jag läste i tidningen om rapporten ”Bördan de kom med”. På Rädda Barnens hemsida, det är de som står bakom rapporten, läser jag att ”De apatiska flyktingbarnen hade fruktansvärda trauman med sig när de kom till Sverige. Flertalet av barnen hade själva utsatts för eller bevittnat grovt våld. Anmärkningsvärt många har sett sina mödrar våldtas eller själva blivit utsatta för sexuellt våld. Det visar en ny rapport från Rädda Barnen som bygger på en klinisk studie gjord tillsammans med Karolinska institutet”.

Hela den infekterade debatten om föräldrar som påstods utsätta sina barn för övergrepp, föräldrar som påstods förgifta sina barn för att få stanna i lyckoriket Sverige ramlar över mig. Under åren 2001 – 2005 fylldes tidningar och debattprogram av historier och lösa antaganden om ”de andra” som inte ens kunde ta hand om sina egna barn, ”de andra” som använde sina barn för sin egen vinnings skull och vinsten skulle vara att få stanna i det Sverige som mötte/möter asylsökande med misstankar om manipulation och fusk. I stället för att diskutera hur den svenska flyktingpolitiken hade hårdnat, diskuterade vi om de sjuka barnen bara spelade sjuka.

Någon mer än jag som minns 12-årige Vlad, pojken som gjort två självmordsförsök och som direkt från sjukhusets sondmatning skickades till S:t Petersburg, där han åtminstone i teorin skulle kunna få adekvat vård. Hur utvisningen av Vlad och hans familj firades med champagne på Migrationsverket.

I botten av den sörjan måste tanken, medveten eller omedveten, malt om att Sverige skulle invaderas av familjer med apatiska barn om ”vi” lät det fåtal familjer som hade apatiska barn snabbt få uppehållstillstånd.

I centrum för debatten stod migrationsminister Barbro Holmberg (vår nuvarande landshövding!) och psykologen Marie Hessle som arbetade som nationell samordnare för barn med uppgivenhetssyndrom. Två kvinnor med makt som envist tillbakavisade de läkare och psykologer som hävdade djupare och mer komplexa sammanhang.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att förstå, har fortfarande svårt att förstå, att någon över huvud taget kan stå för en så hård och oförsonlig linje som de båda gjorde.

Jag har väl också burit på tanken, eller hoppats, att kvinnor lättare förstår och solidariserar sig med de maktlösa!

Mer läsning

Annons