Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inlåst på Arlanda och övergiven av SJ

Den som gör en resa har något att berätta, sa redan Goethe.
Och sannerligen, efter min lilla operautflykt till Köpenhamn har jag talat och talat. Men inte om föreställningen som jag såg utan nästan bara om Arlanda och SJ.

Annons

Jag skulle flyga hem på kvällen, slippa bo på hotell eller ligga och glo i en liggvagn från Malmö. Visserligen är det ont om norrgående tåg på kvällarna numera, SJ verkar ha övergivit oss. Men ett skulle finnas som kunde ta mig från Arlanda till Gävle, ett nattåg.

Så där satt jag på Arlanda och väntade de där timmarna mellan planets ankomst och tågets avgång. En stund på puben (den enda öppna). Sedan vid ett bord med svag belysning så att jag kunde läsa. Sedan travande runt.

Jag var trött.

När tiden för avgång snart var inne kom det upp en skylt om försening. Kraftig försening. Vi var flera som stirrade håglöst, några kom per hiss upp ur underjorden för att vänta i Sky City i stället för på den kalla plattformen.

Arlanda by night är ingen höjdare, kan jag meddela. Nästan nersläckt, tomt, ödsligt. På de någorlunda bekväma sofforna försökte några väntande resenärer sova. På de obekväma stolarna satt vi andra.

Väntetid går långsamt. Det är tom tid; jag kunde inte koncentrera mig på läsning eftersom oron drev mig att ideligen kolla om inte den där långa väntan snart skulle vara över.

Och när väntan äntligen såg ut att vara över gick vi alla, fem passagerare, mot dörrarna för att ta hissen ner till perrongen i underjorden.

Då var dörrarna stängda. Låsta. Omöjliga att rubba.

Fem näst intill panikslagna resenärer stod i Sky city och såg klockan gå förbi tågets avgångstid utan att kunna göra något. Vi hade redan slitit i de automatstyrda dörrarna, vi hade dunkat i dem och vi hade ringt Arlandas jour – som avfärdande konstaterade att detta var inte deras ansvar, det var SJ:s.

Jag försökte ringa SJ och lyssnade alltmer irriterad till deras långa, inspelade tonvalsinformation: ”Om du vill komma till... tryck ett”. Jag prövade allt. Halv två kom jag fram och från den punkten kunde vi börja konstruera en räddningsplan.

Vi var två från Gävle. Vi fick (efter en del påtryckningar) taxi till Gävle och kom hem vid halv fyratiden på morgonen. Två resenärer skulle till Östersund, en skulle till jobbet på morgonen, hon gnisslade tänder av ilska.

Den femte hade kommit med flyg från Tromsö i nordligaste Norge för att delta i en endagskurs i Umeå och hans irritation riktade sig inte bara mot SJ utan mot Sverige i allmänhet, vilket i och för sig var lätt att förstå.

De tre långresenärerna fick ta in på hotell och ombokas.

Efteråt undrar jag mest hur det gick för Tromsökillen. Kom han någonsin till kursen?

Mer läsning

Annons