Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jägarinna i kris

/
  • Tove Folkessons andra roman handlar om en av Kalmars stolta jägarinnor som tappar fotfästet i livet.   Foto: Sofia Miriamsdotter

Annons

Vad ska det bli av Eva Zackrisson? Hon var en av Kalmars orädda jägarinnor. Ung och galen. Men nu gäckar livet henne.

Romanen ”Sund” tar vid där ”Kalmars jägarinnor” slutade. Det var Tove Folkessons debut, ett fräsande fyrverkeri av energi som berättade om ett magnifikt vulgärt tjejgäng på gymnasiet och ett jävla festande kort sagt.

Jag hade egentligen inte väntat mig att få läsa en fortsättning. Som generationsroman hade ”Kalmars jägarinnor” allt man kan önska. Gränslösa karaktärer, gränslöst språk, gränslöst driv.

Men Folkesson är lika intensiv när hon tar sig an nästa steg. Steget ut i verkligheten. Där man ska bli någon och något. Enligt förväntningarna.

Eva Zackrisson från Kalmar börjar på arkitekturhögskolan i Stockholm bland torrfönade frisyrer och tajta jeans och namn som Gyllengås; ”man fick känslan av att de hade växt upp i vadderade lägenheter och bara vistats ute på söndagarna”. Lärarna berömmer elever som torktumlar sina husmodeller. En luddklump beundras; ”fantastiskt”.

Eva Zackrisson bryter ihop på skoltoaletten och tar goodbye av sin utstakade framtid. Hon ska bli poet, hon ska bli sångare, hon ska skapa. Hon flyr till folkhögskola, musikdrömmar, kollektivliv, festivaler, Kuba-resa, nyhippiesar, drömtjejen Marja och och carpe diem-terapeuten Anneli.

Hon flyr också emellanåt till Öland. Landar i ett vetefält och vid mormors köksbord. Granngubben Kalle med rollatorn är en tvillingsjäl som hemligskriver dikter.

Det som ska se ut som ett liv är kort sagt kaos.

I Tove Folkesson hetsiga språk sveper de perfekt passande formuleringarna en efter en bara förbi. Nästa kommer direkt. Eva har blivit en ömkligt hackande maskin men hennes berättarröst fortsätter göra sina dråpligt lakoniska iakttagelser. Hemma hos teapeut-Anneli som kostar 900 kronor i timmen är vävtapeterna vita och rara ”men de kändes ändå som brännmärken mot huden”.

Bostadslös och pank bygger före detta arkitektstudenten Eva en sommarkoja på Långholmen. Utflippad bohem, för en tid. Faserna avslöser varandra. Fastlandet är ett gungfly, Ölandsön trygghet. Eva dväljs i sundet däremellan. Poetens jobb är att sammanfoga splittrade detaljer till en helhet, förklarar hon för sin mamma. Men ännu är Eva själv ett hopplöst pussel.

Folkesson pressar romanmotorn lika häftigt framåt som tidigare men det måste väl sägas att ”Sund” i likhet med sin huvudperson är spretigare än debutboken. Med episoder lagda i rad som 20-nånting-exotiska vykort. På en överväxel där läsaren ibland känner sig frånåkt och utanför i Evas förvirrade tankespår. Där orden blir för många och flummiga.

Och ändå älskar jag den här författaren.

Jag hade fel om ”Kalmars jägarinnor”. Det är ”Sund” som är generationsromanen.

Mer läsning

Annons