Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kämpa på!

Annons

Och så börjas det igen.

Har jämställdheten gått för långt? Frågade sig SVT:s Debatt i veckan som gick. Med liksom naiv indignation: detta är något som många talar om men ingen vågar säga. Utom vi i Debatt förstås, för vi är jättemodiga.

Och titta: här har vi Elise Claeson, hon som klev av en karriärstege (sägs det) för att ta hand om sina barn. Henne kan man ställa mot några kända feminister och så blir det jättebråk mellan kvinnorna.

Härlig tv!

Och vad lär vi oss av detta, vi tittare? Jag vet inte, för jag stängde av efter fem minuter. Dramaturgin alltför förutsägbar, bråket inbyggt i själva programidén. Sanningen blev genast tydlig: det skulle inte handla om jämställdhet utan var tänkt som ett skojigt (?) angrepp på den. Den valsen har dragits ett antal gånger förr i olika sammanhang, också i tv.

Vill man prata jämställdhet finns det fakta att utgå från. Siffror som visar vilka som styr världen (män), vilka som tjänar mest i arbetslivet (män), vilka som befolkar styrelserummen i företagen (män), vilka som gör mest i hemmen (kvinnor) och vilka som våldtas och misshandlas därhemma (kvinnor).

Hur enkelt som helst att ta reda på. Statistiska centralbyrån, SCB, har siffror på det mesta. Slå en signal dit någon gång, kära Debatt-redaktion, så kan ni få en liten lektion i verklighet.

Det är ostyrigt i jämställdhetsdebatten nuförtiden. Den där kvinnan Claeson – som gjort sig sitt namn just på sitt motstånd mot jämställdheten – hävdar att vänstern lagt beslag på feminismen. Det hann jag höra innan jag stängde av tv-n.

Fel. Vänstern i begreppets vidaste mening har drivit jämställdhetsfrågorna från begynnelsen. Det var frisinnade vänsterkvinnor som gick i spetsen för rösträttskampen. Det är vänsterkvinnor som har kämpat för den fria aborten, för daghem (som Claeson ogillar så starkt) och för lika lön för lika arbete – någon som minns den parollen i dag?

Den internationella kvinnodagen var från början ett vänsterprojekt, sprungen ur en socialistisk kvinnorörelse. Det var hundra år sedan. Långt senare tog sig FN an kvinnofrågorna och även kvinnodagen och då blev den en kvinnodag för alla och för min del är jag nöjd med det, för det socialistiska kvinnoprojektet hade redan havererat i någon sorts sovjetisk hjältemoderdyrkan.

Jag har inte heller något emot att feminismen jäser i alla samhällsskikt. Eller att feminister odlar fram olika gemenskaper; de behövs. Eller att kvinnor formulerar sina tidigare dolda erfarenheter i bildkonst, böcker, teater; det är bara bra.

Problemet i dag är att den feministiska rörelsen verkar vara väldigt lite engagerad i samhället. (Jaså, du gillar inte ordet feminism? Men säg då jämställdhetsfrågan eller kvinnofrågan om det känns bättre.)

Vad händer med kvinnokollektiven när krisen nu slår till? Finns det plats för kvinnorna i industrin när den bantar ner sig till ett minimum?

Vad händer med offentlig sektor när samhällets skatteintäkter minskar?

Och hur går det då för alla de kvinnor som sliter i vård och omsorg?

Detta borde till exempel Fi (partiet alltså) ha sagt något om för länge sedan. Om partiet fortfarande finns och vill vara med i den politiska matchen framöver. Detta borde varenda kvinnogrupp eller -organisation fundera över.

Häromdagen höjde Sidas generaldirektör Anders Nordström ett varnande finger på debattplats i Dagens Nyheter. Finanskrisen slår direkt mot världens fattiga och särskilt hårt mot de fattiga kvinnorna, skrev han. Effekterna av krisen blir att våldet mot kvinnor ökar, fler tvingas ut i prostitution, färre får gå i skola, och så vidare.

Han bygger sin analys på ett forskningsprojekt som Sida gjort ihop med forskare på Stockholms universitet. Analysen visar att egen ekonomi är nödvändig för att kvinnor ska klara sig även i andra avseenden.

Vad kvinnor behöver är materiella resurser och makt att styra över sina egna liv.

Samma där som här, kan man säga. Och det vill till att vi inte glömmer att värna de rättigheter som vi har tillkämpat oss. Attackerna mot dem kommer från alla möjliga håll.

Så – fira gärna den här dagen med fest och glam. Men glöm inte att kämpa!

Mer läsning

Annons