Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Konstfackstudent från Gävle förklarar sig

/
  • Godkänd av Konstcentrum. Konstfackeleven Joakim Forsgren får en egen separatutställning i Gävle, vernissage redan nu på lördag. Han har tidigare medverkat som illustratör på Arbetarbladets kultursida.
  • ”Forsmark I”. Offentlig skulptur av Joakim Forsgren.

Ett elskåp i Gävle har förvandlats till en reaktorbyggnad med hjälp av påklistrad svart eltejp i grafiska mönster.
Fyndigt eller vad!

Annons

Men vad säger konstpolisen om den offentliga skulpturen? Kanske inte helt laglig?

Kärnkraft(konst)verket skapades av en Konstfack-elev.

Joakim Forsgren, från Skutskär och Gävle.

Hans ”Eltejp på elskåp” har dokumenterats i en svit bilder. Som dessutom finns publicerad i boken ”Konstfack 05/06”.

Den publiceringen ångrar kanske Konstfack i dag. Nu när skolan har backat inför den kulturkonservativa ordningsmakten.

Det hotar storstädning i konstens studentkorridorer; här ska målas innanför ramarna i fortsättningen, basta.

Men Konstcentrum i Gävle har inga sådana tankar. Tack och lov.

Här ser man Joakim Forsgren som en intressant ung konstnär, värd att uppmärksammas.

Han får en helt egen utställning i vår.

I ett annat av sina konstprojekt har samma konstnär klottrat, med blindskrift. Eller rättare sagt har han översatt klotter på väggar, element och toaletter genom att tillfoga klisterlappar med Braillesystemets skriftspråk. Ja, så att fler ska kunna ta till sig av budskapen i det offentliga rummet.

För några år sedan ställde Joakim Forsgren ut en molotovcocktail på Galleri Lars Palm i Sandviken. Den såldes till självkostnadspris. Intäkterna gick till Shell – en av de multinationella företagens galjonsfigurer.

En annan gång arrangerade han en egen förstamajdemonstration med fanor i täten, diskret mönstrade som en Coca Cola-burk.

Samtidigt som han gjorde samlartallrikar i porslin med motiv från sin egen hembygd i Älvkarleby.

Förvirrande? Det är just det som är meningen.

Från och med lördag 14 mars visas Joakim Forsgrens utställning ”När inte lösningen är lösningen” på Konstcentrum i Gävle. Om inget oförutsett händer, en kulturminister som råkar trampa in eller så.

, sa Joakim Forsgren när Dagens Nyheter intervjuade en skara Konstfackelever apropå bråken som varit.

Han kommenterade även det uppmärksammade fallet med studenten Anna Odell (en kurskamrat) som spelade psyksjuk; .

Kultursidan har samtalat med Joakim Forsgren, elev på landets mest omdebatterade utbildning, inför utställningen.

Följande är del av en mejlkonversation som pågår under flera dagar.

– Det tycker jag inte direkt. Vi har kanske ännu mer att prata om på lunchen.

– Konstfack är ett skoj ställe. Det känns som om åtminstone delar av dina minnen stämmer på situationen i dag, även om jag kan tänka mig att Stockholm, liksom världen, är mer differentierad, folk har mer specifika intressen och få saker uppslukar alla.

– En bra sak med debatten är att det blir tydligt vilka som vill ha en fri och stark kultur, och vilka som önskar motsatsen. De politiker som uttalat en önskan om att lägga ned Konstfack är antingen moderater, kristdemokrater eller folkpartister.

– Den kommer att innehålla mycket lokala motiv. Teknikerna varierar. Det är foton, objekt, video och vatten. En vy över fabriken i Skutskär, en gatusten i svart gummi med en kärna av stål och en matpåse designad att bära på huvudet bland annat.

– Förutom utställningen arrangerar jag tillsammans med Konstcentrum en samtalskväll på biblioteket i Skutskär 18 mars. Samtalskvällen kommer främst att beröra bostadsområdet Hårsta, ett miljonprogramsområde som planeras att rustas. Som fond kommer jag att presentera mitt förslag till förändring.

– De påminner om varandra. Det handlar om seende och förändrar upplevelsen av byggnaderna, utan att själva husen byggs om.

– Måste kila nu. Hörs senare!

– Ledsen att jag inte har svarat. Jag har haft fullt upp, jobbat natt bland annat, och nu ska jag tillbaka på en föreläsning...

– Jo jag jobbar på nätterna, men ganska sällan, på Expressen som bildhanterare. Jag frilägger, färgkorrigerar, med mera.

– Ja visst. När jag arrangerade ett demonstrationståg 1 maj 2007 mötte vi människor som undrade vad vi stod för. Vårt svar ”vi vet inte” upplevdes som mycket provocerande.

– För mig är det ändå på ett sätt det mest naturliga svaret, i den större massa som ett demonstrationståg utgör är det väldigt otydligt vad jag som individ representerar. Många av mina arbeten handlar, som du säger, om individen i förhållande till den stora allförklarande ideologin.

– Jag intresserar mig också mycket för tanken om det offentliga rummet, en slags demokratins garant, och hur det rummet konstant kringskärs.

– Sergels Torg är den ikoniska platsen för en sån typ av rum, och har också ständigt ifrågasatts. Det finns någon idé om att de sociala problem som synliggörs här kan byggas bort, som om folk skulle sluta använda narkotika bara för att torget såg annorlunda ut. Bland annat finns ett långt gånget förslag där de delar av torget som ligger under tak glasas in. Flödet över plattan skärs av och det blir lättare att stänga ut de oönskade. Det kan påminna om vad som hände när Gallerian Nian var nyrenoverat och högstadiekids som hade Operation Dagsverke blev utkörda.

– Det är klart att arkitekturen påverkar oss. Men vilka människor som rör sig på Sergels Torg är ju ett symptom på hur samhället mår, och dessa människor kommer inte att må bättre av att uteslutas från torget.

– När det gäller den ”misslyckade” förortsarkitekturen så tror jag inte att det är främst i husens yttre form som trivseln sitter.

– Vad jag kallar mig är egentligen godtyckligt så det enda rimliga svaret är ja. Men det är inget begrepp jag använder mig av, även om en del av mina arbeten sker i det offentliga. Torgkonstnär kanske?

– Jag vågar hävda att jag tror att hon faktiskt skulle gilla det. Och det skulle nog sätta hennes förhållande till lagen på prov.

– Det är ganska svårt att få ett grepp om en utbildning som jag är mitt inne i. Men det som jag framförallt har lärt mig är att formulera mig om, och problematisera, mina arbeten. Jag har också lärt mig oerhört mycket tekniskt inom framför allt foto och video. Jag är väldigt idéstyrd i det jag gör och lär mig tekniker för det jag vill genomföra. En konstnärlig utbildning handlar mycket om att ha tid att fördjupa sig och snöa in sig i ämnesområden, eller intressen. På gott och ont.

– Vi arbetade under ledning av Tensta Konsthall tillsammans med Tensta Gymnasium. Det var ett projekt som sträckte sig över nästan ett år och resulterade bland annat i en film som visades på en liten avstickare till Venedigbienallen senast. Jag arbetade mest med scenerier i filmen, Anna framför allt med manus.

– Det är klart att det kan finnas en risk att skolan blir ängsligare, att någon form av självcensur tillämpas där ämnen eller arbetssätt som riskerar att uppröra en allmänhet väljs bort.

– Men som konstnär är inte den främsta drivkraften att vara så exemplariskt laglig som möjlig. Det handlar snarare om ett berättande och ibland innebär det att lagen överträds eller tänjs. Det är sällan särskilt dramatiskt, men en nolltollerans mot lagöverträdelser tror jag varken konsten, eller samhället är förtjänt av.

– Sedan har så klart rättsväsendet sin gång och lagen gäller ju lika för konstnärer som för andra. Ett exempel på ett verk som innebär en lagöverträdelse, men som inte självklart är moraliskt förkastligt är mina skulpturer av de svenska kärnkraftverken. I lagens mening är det att betrakta som skadegörelse antar jag, men jag är ju ingen jurist. Å andra sidan, gillar man inte tejpen går den ju att ta bort.

– Texten är ju ganska motsägelsefull. Den vill göra alla intressen till lags. Så vad den innebär i praktiken får vi se.

– Jag går fjärde året nu och tar min magisterexamen nästa vår om allt går enligt planen. Framtiden är väl högst osäker. Det är inte ett konkret yrke som har en självklar plats och arbetsmarknad. Så det handlar mycket om att själv definiera hur arbetet ska gå till och var. De flesta konstnärer kombinerar också det konstnärliga arbetet med andra jobb – tillfälliga anställningar, halvtider och så vidare. Det ordnar sig nog på något bra sätt som inte går att förutspå.

Mer läsning

Annons