Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävlekvinnor på gränsen till nervsammanbrott

/
  • ”Att vakta”. Vardags­desperation gestaltad Gävle­konstnären Ingela Jönsson (bilden något beskuren).

Gävlekonstnären Ingela Jönsson målar kvinna, man och barn, hus och hem, möbler och lampor, men med i bilden finns också konventioner, ångest och kampen för att ha en egen vilja.

Annons

Frågorna om vad vi missar när vi kliver in i ett liv där allt ska vara på ett visst sätt, i familj efter familj, genom generation efter generation, finns där också.

I Ingela Jönssons nya utställning på Galleri Elixir i Gävle möter vi i porträttet ”Att vakta” en kvinna som tycks hålla upp sin klänning som en skärm mot alla inkräktare. Bakom henne skymtar ett hem med bokhylla och lampor. Hon vaktar sitt universum, medan det stela ansiktet med den desperata blicken ser ut att kunna brista när som helst. Tapetmönstret bakom henne är förvirrat.

På långt avstånd – i ett annat avseende – är personerna i målningen intill, ”Pappa”. Mannen som håller barnet har en tydlig kropp, men huvudet försvinner i ett dis. Även barnets huvud är i diset, utom ett par sorgsna ögon. Så kan minnet fråga: vem var han, vad tänkte han?

Nu är allt inte fastlåst. I ”Hemma hos dig” finns spår av andra människor och deras ögon. Där tycks en stol dansa, och där finns minnen av kaffe på sängen. Men blicken in i detta andra hem är klar. Man försöker.

I två målningar på temat resa ser vi i den ena en man som stannat på tröskeln till resan som om han inte riktigt bestämt sig för att ta steget in i resans automatik, som sannolikt ska föra honom mot saknaden, och i den andra målningen en kraftfull kvinnokropp med vingar, kanske en ängel, som tycks stå i förbindelse med någon mycket långt borta.

Mer vemodig är sorgen i ”Hör du fågelsången” med två tomma soffor i skogen och ett par fåglar i grenverket. Så kan man undra ibland, hör du fåglarna där du är? Eller är det alldeles tyst?

Det starka känsloinnehållet i Ingela Jönssons målningar balanseras av en rätt sträv form och en kall färgskala. Men det finns även mjukare lägen – som i ”Vila”, där en människa sitter skönt i en stol och demonstrerar vilandets anatomi, fast kannorna ute i köket i målningen ser sig klagande omkring. Just så så längtar man efter att få sitta.

Ingela Jönsson berättar också en historia med ett troligt gott slut. I en triptyk kan man följa hur taket lyfts av huset, hur en vägg slås ut och hur människorna till sist sitter tillsammans vid bordet och verkar ha det ganska bra. Mörkret i de tre bilderna blir mindre för varje steg. Kanske kan man se det som nyckeln till att bryta trista mönster – att göra gemensam sak. Då kanske den desperata hemmafrun inte behöver vakta sitt osäkra revir vid sammanbrottets rand.

Mer läsning

Annons