Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gunilla Rådström i det största blå

/

Det finns förbindelser mellan luft och jord i Gunilla Rådströms utställning på Galleri Majoo i Gävle. Hon målar tjockt med färg, skrapar och ristar i ytan. Inte sällan gör sådana handgrepp att den konkreta färgmassans innehåll djupnar, som om den fångar tankar och känslor.

Annons

Jag inbillar mig kanske, men tekniken lyfter fram en kärna i denna något ojämna utställning – hur vi som jordbundna varelser ska förstå den rymd som omger oss, kanske framför allt den inre, den som har att göra med själva existensen och hur vi upplever den.

Gunilla Rådström har målat ett träd genom årstiderna. Hon kallar sviten ”Geist”, alltså ande. Träden rymmer ett spektrum från det spröda, nästan nervigt växande grenverket, till trädkronans tjocka, formsäkra snölandskap och vidare mot fruktens köttiga, sensuella närvaro.

Jag tänker mig att här finns en fråga om hur man ska förstå kraften, energin eller – med ett mer svårhanterligt ord – anden i det kretslopp som vi kan se överallt omkring oss. Världen kan verka oföränderlig, men är i ständig rörelse. Vi ser ju exakt var i årstidernas kretslopp träden befinner sig.

Träden är stommen i utställningens första del. I den andra vänds motiven uppåt. Där finns flera målningar som begrundar fågelflockarnas rörelser, dynamiken när flocken vänder, virvlar, dyker, flyter i väg.

Energin präglar framför allt de mindre målningarna av fågelflockar. I ett par stora målningar blir flocken abstrakta tecken, som ett försök att gestalta de bakomliggande krafterna. Men riktigt trovärdiga blir de inte, som jag ser det.

Som slutpunkt i utställningen finns två mer abstrakta verk, som tycks vetta mot inre rymder. Här finns syner att utveckla.

Mer läsning

Annons