Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte kul

/
  • känt konstnärspar. Inger och Lasse               Åberg gör gemensam sak i Sandvikens konsthall. Han med ett lekfullt samtal med konsthistorien, hon med naivistiska vävar. Här nedan syns till exempel Lasse Åbergs ”Piet är ledsen” (inom ram) och Inger Åbergs broderade                                 ”Djurklotter”.

Att göra en konstutställning har sina skäl. Man vill visa verk av en intressant konstnär, en spännande debutant, en grupp konstnärer som företräder en idévärld – något med bäring på ett konstnärligt uttryck.

Annons

Lasse Åberg framstår i offentligheten som en trevlig kille. I sina filmer är han den bortkomne och hygglige Stig-Helmer, ett slags gästrike i världen. Han är också känd för sina Musse Pigg-gestalter. Nu ställer han och Inger Åberg ut i Sandvikens konsthall under devisen ”Art is fun”. Men hur kul är det?

Många har redan sett Lasse Åbergs bilder, ofta i kommersiella sammanhang.

Det är två dåliga skäl för en konstutställning.

Det blir inte bättre av att han inte presenterar några nya konstnärliga erövringar. Jag har svårt att se konsthallen som en plats för kommers. Men det är det utställningen främst handlar om, och så har vi kändisfaktorn.

Värdet i att olika idéer och synsätt får uttryckas är självklart, men både utställare och utställningsansvariga utsätter sig för risker. Det håller kanske inte. Publiken hittar kanske inte meningen med det hela. Art is fun låter kul, men det måste visas.

OK, det finns en handfull slagkraftiga litografier som rika katten (Förmögenhetskatten), familjen Soffpotatisar i tv-soffan och ”Häpp” med djuren travade som Bremens musikanter. I ”Piet är ledsen” möter det klassiska gråtande barnet en Piet Mondrian. ”Beach Mickey” har ett bra driv i stegen mot stranden. Där finns en trevlig igelkottsfamilj i bilderna Lasse Åberg blandar med barnteckningar, men annars är nog barnbidragen roligast.

Lasse Åberg sneglar mot USA och serietidningarnas och Warhols tid. Han tecknar Campbells soppburk (popkonstens ikon från 1962) med penslar, pennor och en skiftnyckel och kallar verket ”To Andy and the Boys”. Men den genomgående mixen av Stig-Helmers goa folkhemsvilja, Disney och den Warhol, som drömde om att vara en maskin, är mer förvirrande än spännande.

Duchamp är också en av hans referenser, men jag ser ingen vits med att lägga samman Mussegestalten med Duchamps pissoar eller göra hans cykelhjul fyrkantigt och kalla det ”Duchamp som kubist”. Inte heller att förse Mussolini med Mussegestaltens öron och kalla verket ”Mussolini”. Eller snarare, en vitsighet som är kul en halv sekund. Var Mussolini skojig, eller Musse diktator? Art is fun.

Inger Åbergs vävar och broderier avslöjar en smak för upprepningen, vare sig det är hundar, ankor eller verktyg. Kanske handlar det om livets flöde och överflöd. I ”Hundar lyder” finns ett tydligt och tilltalande naivistiskt drag och som anas i en del andra verk – men det känns annars som om hon gör samma verk gång på gång. I två broderier (Gubbklotter och Djurklotter) finns en poetisk och uppfriskande formuleringsglädje.

Kanske vill de båda konstnärerna slå ett slag för det barnsliga i livet, för den lekande människan. Konsekvent följd skulle det vara mer konstnärligt hållbart än att stanna vid det skojiga. Det skojiga finns – tack och lov – också i världen, men blir väldigt naket och fattigt i en konsthall. n

Mer läsning

Annons