Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läs en tegelsten i Wij

/
  • ”BOPLATS”. Ulla Viotti skapar konst som går att uppleva inifrån.
  • IMITATION AV SKOG. Återanvända julgranar hänger från taket och kommenterar förhållandet mellan konst och natur.
  • LÄSVÄNLIGT? Här är böckerna riktiga tegelstenar. På riktigt alltså.
  • TEGELBRUK. Fåtöljen ”En plats för drömmar” är skapad av tegel som kolbränts på södra Jylland.

Det hörs klangfulla ljud inne i Wij valsverk. Doften av trä och skog sticker i näsan. Halvmörker råder, med undantag för fläckvis upplysta platser. Kylan som tränger igenom och kapslas in i den gamla huskroppen är rå.

Annons

Mitt i alltihop hänger 67 återanvända julgranar, avbarrade och kala, i trådar från takbjälkarna. De svävar ovanför en rund platta med barkspill och andra trärester. Svinnet har färgats rött.

Det heter ”Ur jorden – till jorden” och är ett av 15 verk som Ulla Viotti ställer ut i Wij. Här en kommentar om skogens framtid. Det är något som inte stämmer. Skogen växer inte ur marken, som den ska. Istället är den dithängd, som ett slags imitation av granskog. Ska vi behöva gå ut och hänga upp vissnade julgranar för att få ha någon skog kvar?

I Ulla Viottis händer blir skogen konst snarare än natur, och frågan om civilisationens kamp med naturen ställs åter på sin spets. Men några svar får vi inte.

Ulla Viotti är en erkänd skulptör, både nationellt och internationellt, som i stor utsträckning haft teglet som materialbas i sitt skapande. Teglet har sin självklara plats också när hon nu inbjudits att skapa en utställning för Wij valsverk och Wij trädgårdar.

Men i än högre grad har Viotti för den här separatutställningen valt att arbeta med material och inspiration från bygden. Det började med Ockelbostenen.

Fornminnet mittemot kyrkan med ett träd i mitten, och i dess topp en fågel. Viotti tände på denna hälsning från det förflutna så pass att hon gick loss på stenen med så kallad frottage-teknik: blyertsgnuggande på ett papper som spänts över stenen. Dessa frottage har blivit till ett collage som är det första som möter besökaren när man stiger in i valsverket. I taket hänger dagstidningar i rad på lina, som en samtida pendang till runorna. Meddelanden från dået och nuet -– det smälter samman samtidigt som det i all sin enkelhet visar upp de dramatiska förändringarna i informationsflödet.

En rundel uppbyggd av björkved som man, på egen risk, kan kliva in i. Mjukt torvunderlag att stå på därinne, inuti konsten. Det doftar behagligt. En tallristäckt halvcirkel är rest mot en vägg, nedanför andra halvan som består av rullstenar från trakten.

Mellan stenarna är böcker av tegel – ja, tegelstenar! – utplacerade. Det verket heter ”Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet”, lånat från Cicero.

Kanske kunde man plocka en av dessa bokstenar, och slå sig ner i någon av tegelfåtöljerna med mjuk timjanklädd sits? ”Plats för drömmar” och ”Poetisk viloplats” kallar Viotti sina skulpturala stolar. Den senare, i svart kolbränt tegel, är för övrigt till salu. Om priset vågade jag inte fråga.

Utanför valsverket, alldeles i början av Wij trädgårdar, har en annan cirkel beretts plats. ”Boplats” heter den, men undertiteln ”Humlearkitektur med Ockelbofågeln” säger mer om vad det är för något. Ett sakralt, runt rum som nu är helt öppet men som i slutet av sommaren när humlen växt till sig kommer att vara en ombonad, grön rumslighet att stiga in i. Och fågeln från runstenen vakar över bostället, högst upp på en pinne i cirkelns mittpunkt. Här är det växtligheten, om än tuktad, som förändrar konsten över tid. En motbild och ett alternativ till recyclade granar.

Så skulle man kunna se det åtminstone.

Ulla Viottis utställning i Wij är en resa i tid och rum, men det är en harmonisk färd. Det är friktionsfritt, inget som provocerar. Det är rätt befriande faktiskt. Istället väcker upplevelsen sinnesförnimmelser; med metalliska doftspår och lågmäld fornnordisk musik av Cajsa S Lund. Och så blicken på konstverken som blir en annan när man kan kliva in i och sitta i dem – inte bara ögats, utan hela kroppens.

Det är också i denna möjlighet att stiga in som det lockande och lite svåråtkomliga i Viottis konst finns. Hennes skulpturer är förvisso ofta försedda med en ingång, men lika ofta är den smal och ser lite sådär svårforcerad ut. Det är som om Viotti ville visa att magin finns där och jag kan nå den. Men vägen dit är ingen öppen autostrada, om det var det jag inbillade mig.

 

Mer läsning

Annons