Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Odells gripande motståndshandling

/
  • Genomtänkt. Anna Odell har hamnat i hetluften på grund av sin konstaktion på Liljeholmsbron i Stockholm 21 januari.                                 Arbetarbladets konstrecensent har sett det färdiga verket på Konstfacks vårutställning.
  • Avslöjande. Ur en av Odells filmer från Liljeholmsbron.

Anna Odell är kvinna, konststudent och därför utan makt. Men med sin film ”Okänd kvinna” tar hon makt. Det har upprört en Konstfacksrektor, politiker som vill dra in anslagen till Konstfack och överläkaren på St Göran psykakut i Stockholm.

Annons

När filmen premiärvisades på Konstfack ombads Anna Odell förklara, försvara och rättfärdiga. Rapports tv-team hade med sig före detta överläkaren från St Göran som yttrat spydiga saker om henne. Det var tänkt att bli tjafs, en bisarr iscensättning i motsats till filmen.

Anna Odells film är en motståndshandling – och ett vackert, gripande och genomtänkt konstverk.

Filmens grund är hennes egna erfarenheter av psykvården (med polishämtning) och de frågor hon sannolikt burit på i åratal: vad hände, hur gick det till, varför? Där finns också ett öppnare perspektiv: vad händer den som kommer till akuten, hur rättfärdigas tvånget och systemet? Därtill kan man lägga ett tredje: ensamheten i ett samhälle (symboliserad av en mörk bro) där det drar kallt. Det är kanske värt att närmare diskutera Folkhälsoinstitutets rapport om att unga kvinnor mår sämst av alla grupper i samhället.

”Okänd kvinna” består av tre delar: först redovisar Anna Odell sina samtal med människor inom vården, som avråder henne att simulera en psykos.

Del två utspelar sig i mörkret på Liljeholmsbron där hon i tunn klänning går fram och tillbaka i vinterkvällen. Någon stannar och försöker tala med henne. Andra går bara förbi. En man ringer och polisen kommer i två bilar. Anna Odell gör motstånd genom att sätta sig, slingra sig och dra sig undan. Det går ganska lugnt till.

I del tre kan vi höra ett samtal mellan Anna Odell och en kvinna på psykakuten. När hon avslöjar sitt konstprojekt blir kvinnan starkt upprörd och anklagar henne för att ta upp tid och plats, och är till slut tvungen att lämna rummet. Så arg är hon. Till sist finns ett appendix där Johan Cullberg intervjuas om tänkbara reaktioner från psykvården.

En konflikt blottar maktförhållanden när den avslöjar vad som kan sägas, vem som kan ta till orda och vem man lyssnar på. Att konstnärer inte har någon auktoritet är ingen nyhet. En konstnär kan uppmanas offentligt av en ironisk överläkare att klippa håret och skaffa sig ett riktigt jobb, eller söka jobb som pajas…

På Konstfack fegade rektor Ivar Björkman ur under trycket och kallade in jurister för att syna elevernas konst. Ett verk förbjöds. Eleverna och ansvariga lärare på Konstfack har protesterat mot vad man uppfattar som censur, men dialogen har uteblivit. Rektorn har just fått sitt förordnande förlängt i tre år.

Genom att vara konsekvent subjektiv kan man nå det allmänmänskliga. Det är konstens hemlighet och det som ibland gör makthavare nervösa. Konst uppstår inte i ett vakuum, utan i ett samhälle. Att förstå konst handlar därför inte om att leta efter dess innehåll, snarare reda ut hur samhället ter sig i konstverket. Man lägger örat intill och lyssnar. Då kan man ana konflikter som väntar på sin lösning, smärtor som väntar på att bli helade.

Men maktlösa politiker tittar åt ett helt annat håll – mot juridiken. Eftersom politikernas makt utarmats och kapitalet styr världen som det vill hoppas de på juridiken som ett inrikes reservat där de kan återvinna en del av sitt förlorade självförtroende. Juristerna får uppdraget att ordna till verkligheten.

Mer läsning

Annons