Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stillbilds­sabotage!

/

Angelica Palovaaras utställning på Galleri K i Gävle kastar oss in i seriernas och filmens schablonvärld med teckning och måleri. Inte så att hon uttrycker sig schablonartat, tvärtom, framför allt i teckningarna finns mycket kraft.

Annons

Filmen och serierutans bilder har spännande beröringspunkter. De är tydligt avgränsade mot omgivningen, men samtidigt en del av en berättelse. Varje bild ska ge klara besked, eftersom det ofta går fort framåt. Ingen ska behöva tveka om vem som är god och vem som är ond, eller vad kvinnan eller mannen (egentligen) är ute efter. Entydighet krävs i fråga om symboler och metaforer.

De prov på serietecknande Angelica Palovaara visar är upptakter på berättelser om utanförskap. Det är historier med driv och effektivt bildspråk. Genom att konstnären arbetar med närbilder skapar hon på så sätt en instängd och komprimerad tillvaro åt sina seriefigurer, som plågar dem…

I centrum står en man som livet far hårt fram med. Där är han som orättvist beskyllts för stöld och terroriseras av sina forna, enfaldiga arbetskamraters töntiga försök att visa sin godhet, och där är han som uppenbarligen lever ett glädjelöst liv och som med sin slitna kropp med möda tar upp brevet som kom med posten från en förhoppningsfull kvinna som skriver om sin längtan att ha någon att skratta tillsammans med, dela sitt liv med… De grova och drastiska sidorna i Angelica Palovaaras tuschkonst firar triumfer i ”Mardrömmen”, om mannen som upptäcker att han äter upp sin hjärna.

När Angelica Palovaara – som studerat både vid Serietecknarskolan i Hofors och Gävle konstskola – prövar måleriet är filmbilden förebilden.

Det som lockar konstnären, liksom biobesökaren, är kanske sökandet efter en unik och minnesvärd bild som inte förtar, utan förstärker en större berättelse. Man närmar sig väl spekulationen om man tänker sig att det handlar om en längtan att tyda tillvaron bättre, att den enskilda bildrutan förhåller sig till berättelsens helhet som livet till ögonblicken.

I Angelica Palovaaras sökande efter de starka ögonblicken kan en historia vara på väg i porträtt som ”Dagsljus” och ”Kär i kraftverk”, men målningarna känns ändå som ett mer outforskat landskap än de tätare serieteckningarna.

Jag tänker att Angelica Palovaara med tiden försöker sabotera dessa stillbildsmänniskor, få dem att sända ut mer tvetydiga signaler, kort sagt, söka en mer komplex karaktär bakom den regisserade. Men tills vidare är jag helt nöjd med vad jag ser.

Mer läsning

Annons