Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att sälja sitt liv

/

Varje gång jag ser namnet ”Peter Stormare” förknippar jag honom med den dråpliga storyn om hur han hamnade i Stockholm och senare vid teatern. Berättelsen som framfördes i förra upplagan av ”Stjärnorna på slottet” gick bland annat ut på att Stormare en gång bara råkade hamna på Dramatens elevskola när han letade efter en toalett.

Annons

Storyn var nästan lika fängslande som Sylvester Stallones om hur filmen ”Rocky” blev till – hur Stallone som en fattig loser för sina sista lånade pengar lyckades få en producent till filmen som sedan blev Oscarsvinnare och kassako. Och nästan lika fängslande som dramatikern Stig Larssons om hur hans första Dramatendrama blev till – på ett par timmar. Och nästan lika fängslande som min morbror Claes (släktens stolthet redan långt innan jag var född) om sin händelserika barndom – han hade skakat hand med Hitler.

Vill man nå någonstans hjälper det med kontakter, drivkraft och talang. Men det som avgör om du ska vinna många människors uppmärksamhet är om du har en story att berätta. Visst är det kul om du har ett bra manus eller om du är en jävel på att spela piano eller något liknande. Men utan en story som säljer in ditt liv är du snart glömd och passé. Detta gäller såväl privatpersoner som företag. Vad hade ”Absolut vodka” varit utan sin story på etiketten?

Vissa skapar stories utan att vara medvetna om det. Dessa är bara att gratulera. Woodward och Bernstein, Watergatebubblans avslöjare, levde verkligen under dödshot och sågs verkligen som idioter av nästan alla inom media – tills allt började rulla deras väg. Parlamentetmedlemmen Hasse Brontén är verkligen något så ovanligt som en stand-up comedian som har jobbat inom Säpo.

Andra behöver hitta på en story om sig själva för att bli sedda. Liza Marklund blev dokumentärförfattare när hon kallade romanen ”Gömda” för ”sann”. Mauro Scocco blev internationell artist när han som 17-åring ljög ihop en historia om att han hade uppträtt i Italien. Och visst gjorde det Peter LeMarc mystisk när han sa att han var ungrare (och Susanne Ljung skrev glatt om det i rocktidningen ”Schlager”).

Som författare är det utmärkt att tänka utifrån stories när man skapar sina karaktärer. Om jag sätter X i ett rum, vad skulle han berätta för story för att folk skulle lägga märke till henne?

Alltså, man tänker ungefär som Hollywoods producenter: ”Vad ska jag göra för att kunna få till en säljande rulle med Mickey Rourke efter alla hans tragiska år i anonymitet? Rourke är ju trots allt ett vilande varumärke. Kanske det finns möjlighet att väcka varumärket till liv? I en tidsålder där seriejätten Marvels klassiska figurer är hippa igen – där borde även de gamla Hollywoodikonerna kunna vara hippa. Dessutom – med Rocky i färskt minne – losers från rännstenen säljer. Jag specialskriver naturligtvis ett manus utifrån Rourkes nya personlighet och säljer in det på Rourkes nya personlighet. Rourke är inte en misslyckad skådis och nolla om manus faktiskt handlar om en misslyckad medelålders man med liknande bakgrund som Rourkes.”

Det är smart. Bara manus håller hyfsad klass och filmskaparna inte klantar till det har Amerika skaffat sig ännu en kassako.

Och som vi alla vet, det gick ju vägen.

”The Wrestler” handlar om en brottare mitt i en livskris. Men det är inte vad filmen handlar om som är det intressanta. Det som är poängen är att berättelsen känns sann för att Mickey Rourke och filmbolaget har en säljande story att framföra vid sidan om duken. Nämligen Mickey Rourkes liv vid sidan om duken.

Mer läsning

Annons