Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pianisten hade stuns i fingrarna

Att döma av torsdagens konsert var 1900-talet ett ganska spretigt sekel vad gäller kompositionsstilar. Och så kan man ju undra hur Haydn halkade med, han var ju verksam på 1700-talet i huvudsak.

Annons

Nåja, hans uvertyr till ”Skapelsen” förebådade ju både romantiken och Wagner, men knappast 1900-talet. Men det behöver vi inte gräva ner oss i, framförandet var lika briljant som i Heliga Trefaldighetskyrkan den fjärde april – om än med något sämre akustik.

När Béla Bartók dog 1945 lämnade han efter sig två ofullbordade verk, bland annat den tredje pianokonserten, som färdigställdes av hans vän Tibor Serly. Nu var det inte så mycket kvar att göra, det fattades bara 17 takter, så det märktes verkligen inte att någon annan varit där och petat.

Första satsen var sprudlande och sprittande med mycket kraft – verkligen motsatsen till den sjuke man som komponerat det hela.

Sats två blev lite mer spirituell för att åter börja spritta i övergången till den tredje satsen, där även folkloristiska tongångar förekom.

Den sprudlande framtoningen berodde till stor del på att solostämman ofta spelades på den högra halvan av klaviaturen, det vill säga mot diskanten, men även på Peter Donohoe som hade stuns i både fingrar och teknik. En till synes avslappnad Donohoe hade dock koncentrationen på topp och interagerade med både Ticciati och orkester på ett strålande sätt.

Rumänien-ungraren György Kurtágs ”…quasi una fantasia…” var intressant på så sätt att olika instrumentgrupper var placerade ute i salongen, vilket gav ett slags surround-ljud. Dessutom fick blockflöjten, detta nybörjarinstrument, komma fram i orkestersammanhang, vilket var kul.

Annars var det här stycket för mycket Stockhausen för min smak, en massa ljud hopsatta på måfå ibland, med någorlunda struktur ibland, men utan tydlig melodi.

Det bästa sparades till sist, ”Eldfågeln” av Stravinskij i 1945 års version. Här fick vi en Eldfågel som det slog gnistor om, och Ticciati visade så tydligt med sitt ansikte att det här var så bra, så bra. Det riktigt sprakade om orkestern och jag fann mig själv föras iväg av de härliga klangerna och harmonierna.

Vem kunde låta bli att sugas in av detta färgstarka och inbjudande verk? Inte jag i alla fall! Fullkomligt underbar avslutning på kvällen!

Mer läsning

Annons