Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny operachef med barocka drömmar

/
  • VILL HA NYA LOKALER. Kungliga Operans första kvinnliga chef, Birgitta Svendén, drömmer om ett helt nytt operahus – och om barockföreställningar.

Hon har sjungit på Metropolitan och vilat i Pavarottis armar.
Men Kungliga Operans första kvinnliga chef, Birgitta Svendén, funderade länge innan hon tackade ja till jobbet.
– Jag vände på stenarna ett antal gånger.

Annons

Birgitta Svendén rör sig vant i Kungliga Operans labyrintliknande lokaler. Hon stegar raskt upp för trapporna från receptionen, svänger höger, sedan vänster och höger igen.

Vi är på väg till solosångarnas så kallade uppehållsrum.

– Jag jobbade som sångerska här till 1994. Jag kan mycket om huset, känner många av dem som arbetar här, säger hon.

Men Birgitta Svendén, som tillträtt sin post som ny chef för Kungliga Operan i Stockholm i dagarna, avslöjar raskt att hon faktiskt tackade nej till jobbet ett antal gånger.

– Jag sa nej dels för att jag hade skrivit på ett förordnande som rektor på Operahögskolan i sex år, och hade bara gjort fyra år. Sen ställde jag mig naturligtvis frågan: Har jag kompetens för det här jobbet? Klarar jag verkligen av den här uppgiften? Dessutom hade jag varit fast anställd som sångerska på Kungliga Operan och funderade över hur komplicerat det skulle bli att byta roll.

Först efter ett antal månader fattade hon sitt beslut. Vid 57 års ålder har hon så gått från att vara hovsångerska, turnerande sångerska över hela världen och nu senast rektorsjobbet på Operahögskolan, till att inneha en av landets mest prestigefyllda chefsjobb inom kultursfären.

Och det är nu som det riktiga jobbet börjar. Kungliga Operan kommer från säsongen 2010/2011 och under en tid framöver att genomgå en omfattande renovering, och det är ännu oklart var man under den tiden ska husera.

I längden hoppas Birgitta Svendén, som många andra, att det en dag ska stå färdigt ett helt nytt operahus i Stockholm.

– Visst, vi är många som arbetar för det och är väldigt engagerade. Vi har helt enkelt akustiska problem i huset vi har nu, vi vill kunna ha workshops, kunna spela barnproduktioner och annat, därför behövs ett nytt hus på sikt. Dessutom är vi väldigt trångbodda.

I övrigt är den nya operachefen en smula förtegen om de planer hon har för den närmaste framtiden, vilka sångare, dirigenter och regissörer hon skulle vilja engagera.

– Men jag har naturligtvis en lista, och den vill jag beta av undan för undan.

Ett projekt hon vill ro i hamn under sin period som chef, som varar i fem år, är ett närmare samarbete med Drottningholmsteatern, som specialiserat sig på att sätta upp barockoperor under sommarsäsong.

– Jag för samtal med Drottningholmsteaterns konstnärliga ledare. Jag vill väldigt gärna spela barockoperor här på Kungliga Operan, och min förhoppning är även att det ska kunna ske på originalinstrument. Får vi till det skulle vi här kunna husera barockoperorna under säsong, och så får Drottningholm ta det under sommaren, som de brukar.

Birgitta Svendén jobbade på Kungliga Operan under ett flertal år, och hennes meritlista är minst sagt gedigen. Hon har bland annat jobbat med ingen mindre än Luciano Pavarotti. I mitten av 90-talet stod de på scen tillsammans, i ”Rigoletto” på Metropolitan i New York.

– Det var jättespännande, så klart. Alla i produktionen var väldigt uppjagade, minns jag. Jag hade känslan: kan jag matcha upp... är jag värdig nog att få stå bredvid den här... giganten? Men han var väldigt generös. Vi sjöng mot varandra, så jag har fått uppleva känslan att bli infångad i Pavarottis stora famn, ler Birgitta Svendén.

Steget till att befinna sig i Pavarottis armar på scen i New York är nästan astronomiskt stort från att ha växt upp i den lilla byn Vuollerim, nära polcirkeln. Birgitta Svendén minns sin barndom som trygg, men kommer aldrig att ångra att hon flyttade till Stockholm vid 19 års ålder.

– När jag väl landade i Stockholm, i staden, så tänkte jag: jag hör hemma här. Jag insåg tidigt att om jag ville syssla med musik och då kunde jag inte stanna däruppe. Då fick jag bli musiklärare, det var enda alternativet. Jag jobbade faktiskt ett år som just det, och som kyrkomusiker under gymnasietiden.

Hon längtar inte för ett ögonblick tillbaka till Vuollerim, men har teorier om vad livet där ändå har fört med sig för hennes självkänsla.

– Jag har fått med mig något slags inre trygghet där uppifrån. Jag har levt kringflackande i jobbet som sångerska, bott i andra människors bostäder och så vidare. Men jag har aldrig, det kan jag ärligt säga, aldrig känt mig rastlös eller rotlös. Var jag än har varit, har jag känt att jag kan göra mig ett hem där.

Mer läsning

Annons