Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Och nu: blixtlås!

Annons

Man ser det ju knappt, det där blixtlåset. Fick vi inte mer för pengarna!

Två gånger på några dagar har jag hört samma sura kommentar om den nya offentliga utsmyckningen på Stortorget. En dragkedja av cortenstål som ska löpa tvärs över granithällarna.

Inte för att torget är färdigbyggt än.

Men folk är på alerten. Offentlig konst är tändvätska i Gävle.

Eller om det är en hobby – rondelluppror för nybörjare.

Det där sista lät kanske onödigt ironiskt. Det är förstås sunt att reagera över något som plötsligt bara dimper ner från ovan. I ens egen stad. Vem har bestämt det?

I blixtlåsfallet vi, det vill säga våra demokratiskt valda representanter. Som delegerat makten till konstkännarna på Konstcentrum vilket åtminstone jag föredrar framför Carina Blank eller Inger Källgren Sawela som smakdomare.

I förväg fastslagna riktlinjer för kommunala konstinköp vore lika absurt som om politikerna skulle styra bibliotekets bokinköp, säger Konstcentrums Carl Bergström.

Folkomröstning om varje ny Ranelidroman hålls lyckligtvis inte heller.

Det är lätt att vädra sina åsikter om den offentliga konsten. Den behöver inte ens vara provocerande för att inbjuda till det, bara finnas i vägen för synfältet (i vägen för sikten i rondellen också kanske). Och en bjälke i ögat känns inte precis mindre irriterande när den meddelas vara permanent.

Fult är otvivelaktigt det vanligaste omdömet.

Naturligtvis helt korrekt eftersom ett konstverk har ett innehåll, det är sällan i första hand tänkt att vara ”vackert”.

Vill man ha nåt snyggt att titta på, ja då kan man ju titta på reklamtavlornas H&M-modeller.

Men visst är det komplicerat, detta med den offentliga konsten. Det erkänner till och med experterna själva.

En konsthistoriker, en konstkritiker och en konstprofessor föreläste vid ett seminarium om offentlig konst i Gävle i torsdags.

De var inte ens säkra på var den offentliga konsten borde finnas i framtiden. Eftersom människor som tillbringar sitt sociala liv på internet kanske inte ser stadens torg som sitt självklara offentliga rum längre. De passerar saker i en värld som inte går att ta på.

Konst och media närmar sig varandra; vi kan till och med vara på väg mot en konst utan verk, menade konstkritikern Dan Jönsson.

På sätt och vis har konsten redan flyttat ut i mediesamhället. Konsten både riktar sig mot media i ökad utsträckning, och uttrycker sig i media.

Nugs film med den bombade tunnelbanevagnen blev uppmärksammad utan att särskilt många egentligen hade sett den (och de som faktiskt såg den gjorde det på nätet).

Och det behöver inte ens finnas ett föremål. Som i fallet Anna Odells fejkpsykos. När hennes färdiga konstverk ställdes ut hade det diskuterats i tidningarna i månader.

Likadant gör vi i Gävle med landskapsgestaltningen ”Priapos trädgård” i Gustavsbrorondellen, Priapos står förvisso där men den konstbevattnade grönskan som ingår i helheten har långt ifrån växt klart.

Blixtlåset är inte heller uppdraget än. Och redan snackas det.

Men det är tydligen som det ska. Konsten existerar i det nya offentliga rummet även utan fysisk form. I den meningen kan man säga att de alltid lika konstengagerade Gävleborna nu leder avantgardet.

Mer läsning

Annons