Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rockikon med pacemaker

/

Annons

Saul Hudson? Nej, det ringer kanske inga klockor. Men om vi säger Slash, vet de flesta vem han är. Kanske ser vi honom framför oss, bredbent med gitarren hängande lågt på höfterna och den höga hatten nedtryckt över det burriga svarta håret. Under 80-talet blev Slash, gitarrist i banbrytande Guns N’ Roses, en ikon. Mystisk, cool och med ett helt eget sound.

Nu kommer hans självbiografi. Tidigt, kan tyckas, eftersom han inte ens fyllt 45. Men det dröjer inte länge innan man inser att det är rena turen att han alls kan skriva den.

För Slash är en kille som levt upp till rockstjärnemyten. Han berättar öppet om sin alkoholism och om drogerna. Det finns inte ett preparat han inte har testat och heroinet har han redan lagt av med flera gånger – och börjat igen. Men vi återkommer till det.

Redan som barn går Slash upp helhjärtat i det han intresserar sig för. Gillar han vilda djur stjäl han ormar från djuraffärer och anlägger terrarier. Gillar han BMX-cyklar är han ute dygnet runt och far omkring på Los Angeles gator.

Och när han ser en gitarr är det kärlek vid första ögonkastet. Det är i styckena om musiken som Slash blir som mest djupgående.

För privatpersonen Slash kommer vi inte så nära. Visst berättar han det mesta. Han berättar om alla sina överdoser. Han berättar om alla tjejer som passerat (och hjälp, vilket svin han har varit). Han berättar om pacemakern han fått inopererad efter att hjärtat säckat ihop av alla droger – pacemakern som ger honom rejäla elstötar varje gång hans hjärta rusar, och det gör det flera gånger under varje spelning.

Men det mesta beskrivs med en häpnadsväckande oberörd ton. Bara ett par gånger, som när han skildrar hur vännen Todd dör av en överdos i hans armar eller beskriver föräldrarnas separation, avslöjar han något om det privata känslolivet.

När han skriver om musiken däremot, då får vi allt. Hur det kändes att spela ihop med Guns de där gångerna när allt klickade. Den hisnande känslan av att för första gången spela på en stor arena – och detaljerade förklaringar av vilka inspelningstekniker och producenter som fungerade och varför.

För gitarrister och musiknördar är ”Slash” en guldgruva. Här avslöjas med vilka av sina gitarrer han spelade in vilka låtar på Guns-skivorna, vilken utrustning han använde och hur akustiken var i de olika lokalerna. Vill man veta vad som skapade Guns-soundet får man svaret här.

Det är uppenbart att Slash sörjer Guns N’ Roses. Bandet fick ingen värdig avslutning och Slash och sångaren Axl Rose (som i dag har satt ihop ett nytt band han kallar Guns N’ Roses, men det är en annan historia) är fortfarande bittra fiender. När Slash berättar om Guns är han känslosam. Han är besviken på Axl och det var en mycket smärtsam separation.

Slash skriver sin självbiografi för att avsluta Guns-kapitlet och börja på nästa. I slutet berättar han om nya Velvet Revolver, där flera av de andra Guns-medlemmarna (men naturligtvis inte Axl) är med. Han är peppad och optimistisk – men vi som läser är inte lika övertygade. Redan innan översättningen hann ges ut fick bandet problem. Sångaren Scott Weiland fick sparken på grund av sitt drogmissbruk och hur det ser ut för Velvet Revolver i dag är oklart.

Litterärt lämnar boken en hel del att önska. Det finns gott om dramatik i Slashs liv men de dramaturgiska möjligheterna tas sällan tillvara. Och översättningen verkar ha skett i all hast – det finns gott om grammatiska fel och märkliga ordval som bromsar läsningen och irriterar. Det är synd.

Är “Slash” en fantastisk läsupplevelse? Nej. Kommer man Slash inpå livet? Nja. Däremot blir man som läsare nära vän med Guns N’ Roses skivor – och får ett omåttligt behov av att spela dem, om och om igen. n

Mer läsning

Annons