Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svar direkt: Skriet från Ankdammen

Vem föraktar vem, kära ”Skönande”?

Annons

I Arbetarbladet skrev vi om Priapos trädgård – med den skära bilen på högkant – både på nyhetsplats och på kultursidan. Den som ville läsa till punkt innan han kastade sig över datorn, fick gott om fakta och tolkningsförslag kring konstverket. Jag vågar påstå att det var folkbildning för läskunniga ur alla klasser.

Protesterna tycks som ritualer. Något nytt och konstigt konstverk?! Det vill vi inte ha! Visst låter det som skriet från Ankdammen?!

Men nya bilar, mobiler, plasma-tv, gasgrillar… annars tycks allt nytt fantastiskt och värt att köpa. Men konst som kanske kostar varje Gävlebo några ören avfärdas (i just detta fall var den till och med gratis). Sådant ska man inte använda skattemedel till. Konst ska se ut som konst alltid har sett ut.

Men som en klok konstnär, Ola Granath i Hudiksvall sagt: Skagenmålarna kommer inte tillbaka. Och förklaringen är enkel: Världen har förändrats.

Jag ser konstens styrka i förmågan att ställa frågor, att ifrågasätta som Priapos trädgård: Är det verkligen med bilar vi ska fara mot framtiden? Leder de traditionella manliga värderingarna åt rätt håll? Det är kanske sådana underliggande frågor som egentligen provocerar? Där har vi en intressant uppslagsända, eller hur?

Men innan ”skönanden” Stefan Petrini gasar på mot Köpis, kunde det vara spännande att svänga av vägen en stund och prata om andra ämnen som jag också berörde i min recension – förhållandet mellan kvinna och man och mellan lust och plikt i vår civilisation? Handen på hjärtat – hinner vi vara människor? Kan Köpis vara en billig ersättning för något annat?

Eller är det för svåra saker att tänka på och prata om?

Jag upplever att debatt- och diskussionsnivån i Gävle sjunker som en sten. Något som kan anses ”svårt” eller ”obegripligt” är snart omöjligt att framföra. Vad säger Stefan Petrini om ett samhälle där inget får verka svårt att begripa? Ska inget som kan tyckas obegripligt få göras eller sägas? Ska vi sluta forska, tänka, experimentera på livets alla områden? Ska företagen tillverka samma saker som vid 1900-talets början (för att jämföra med Duchamp och konsten).

Vem ska man fråga först om något är tillräckligt enkelt?

Jag blir misstänksam när personer som Stefan Petrini tar sig för att tolka vad andra människor (i detta fall den så kallade breda allmänheten) anser och behöver. Det luktar censur.

Varför inte sätta sig ned och studera (som den gamle rabbin rekommenderade), skaffa sig kunskap, bilda sig en egen uppfattning, göra sina egna analyser? Kulturen kan fungera som ett laboratorium. Är den ”breda allmänheten”, som Petrini vurmar för, bortom all räddning? Ska den inte störas på väg mot Köpfesten?

Som sagt, vem föraktar vem?

Mer läsning

Annons