Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brev från en livstidsfånge Sandviken

/
  • Annika Östberg, fånge W 189 68 Deasy. En föreställning skriven och spelad av Marga Pettersson.

Svenskan Annika Östberg Deasy sitter i fängelse i Kalifornien.
Det brott hon är dömd för har hon inte begått, däremot har hon erkänt det för att slippa dödsstraff.

Annons

Hon sitter numera inne på obestämd tid. Flera försök att få straffet tidsbestämt har gått om intet, liksom Annikas försök att få straffet verkställt i Sverige i stället.
I år har hon suttit där i 26 år.
Det är hennes serie av brev till skådespelerskan Marga Pettersson som nu har bearbetats till monologen ”Annika Östberg, fånge W 18 968 Deasy”.

Det är en klar och nykter röst som hörs, nedtonad och med ovanligt mycket självinsikt. Hon säger: ”Är jag deprimerad? Ja. Är jag trött
i dag? Ja. Kanske borde jag därför inte skriva till dig just i dag, men det här är också mitt liv, också en del av vem jag är.”

Marga Pettersson har en extremt sparsmakad scenografi kring sig på scenen i det i övrigt gammelbrukspråliga Valhalla i Sandviken. Hon har en mikrofon till hjälp så hon kan tala både lågmält och effektivt. Det är ofta tyst. Marga Pettersson verkar vara ovanligt obekymrad av tystnad. Vilket är skönt, för vi måste försöka föreställa sig en kvinna som har suttit i fängelse sen 1983. Tystnaden är nödvändig.


Ofta sitter hon bara helt stilla, med ett ansiktsuttryck som ser ut som ett ansiktsuttryck måste se ut efter ett kvarts sekel av hjälplöshet. Ögonen hopknipna. Läpparna hårt sammanpressade. Mungiporna vända neråt, med hårda rynkor runt.


Och när talet försiktigt ciseleras ur tystnaden är det inga överord, ingen metaforik, ingen självömkan och ingen bitterhet. Bara ord, klart tänkta. Om minnena från hennes tidigare liv, om hur fängelset systematiskt bryter ner allt det som konstituerar en människa, och om hur hon egentligen inte kan förhålla sig till verkligheten utanför längre.

Vid ett tillfälle avbryts Marga Pettersson av en lång hostattack. Det visar sig att det är väldigt dragigt på scenen i Valhalla. Annars hade jag varit övertygad om att det var ett väl genomfört stilgrepp i den här hyperrealistiska dokumentärteatern.

Mer läsning

Annons