Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fatta Knutby – går det?

/
  • Kollektiv galenskap. I förgrunden: Emil Almén, Anna Lyons och Lolo Elwin.
  • Skyldig.  Teater­före­ställningen kan bara delvis ”förklara” de tragedier som inträffade i Knutby och går på samma linje som den juridiska rättvisan. Emil Almén spelar en lockande Helge Fossmo.
  • Lolo Elwin.

Annons

Vem minns inte Knutby?
Det där lilla samhället fyra mil öster om Uppsala som blev skådeplatsen för ett uppseendeväckande och tragiskt händelseförlopp, ett mord och ett mordförsök. Allt inom ramen för en sekt som kallar sig Knutby Filadelfia – en skara ihärdigt leende unga människor vars säregna läror och liv blev kända i samband med morden.


Det har gått fem år sen barnflickan Sara Svensson sköt och dödade Alexandra Fossmo och skadade Daniel Linde för livet. Det har gått nästan lika lång tid sen hon dömdes till psykiatrisk behandling, medan en pastor från församlingen, Helge Fossmo, fick livstids fängelse för anstiftan till och delaktighet i morden.
Och efteråt undrar nog fler än jag: vad var det som hände – egentligen?

Det har skrivits mängder om händelserna i Knutby, om församlingen och om huvudpersonerna. Den vackraste och mest utstuderade av dessa är pastor Åsa Waldau. Hon lägger gärna huvudet rart på sned när hon talar i tv. Hon sjunger fint och har gett ut en skiva. Hon hade (och har?) en nyckelroll i den där församlingen som valde att helt enkelt vända ryggen till dem som ställdes inför rätta, utesluta Helge Fossmo – och fortsätta sitt sektliv som om inget egentligen hade hänt.
Filadelfiakyrkan i Sverige fortsätter att försöka få in en ny ordning och nya ledningsfigurer i Knutbyförsamlingen men lyckas inte. Det framgick när Knutby än en gång diskuterades i tv härom veckan.

Så här fem år senare visar det sig att många funderar över Knutby-tragedin. I vinter har det kommit en (tungrodd) film, sänd som serie i TV 4, och en (vital) teaterföreställning på Uppsala stadsteater. Vinterns bok heter ”Knutby-koden” och är skriven av Eva Lundgren, professor i sociologi och specialist på religiösa sekter.


Föreställningen på Stadsteatern i Uppsala drar fulla hus och det är inte de vanliga stamgästerna som trängs där, märker jag, utan många ovana som letar länge för att hitta sina platser i den stora salongen. Knutby-tragedin är också Uppsalas tragedi.
Frågan är dock om ”Knutby” ger några egentliga svar på alla våra frågor.

Scenens drama är delat i två. Före paus följer vi utvecklingen i Knutby-församlingen från det att Åsa Waldau flyttar in. Med sin exhibitionistiska stil och sitt framgångsteologiskt färgade budskap får hon många med sig i församlingen. Den får nya medlemmar och nytt liv.
Andra delen kretsar kring Helge Fossmo som kommer inflyttande med hustru och tre små barn och som inte kan motstå nån enda kvinnohand som sträcks mot honom. Precis som Waldau är han en karismatisk predikant.
Han blir snart navet i en härva av sex och död.

Dramatikern Malin Lagerlöf har byggt sin pjäs på autentiskt material, förundersökningar, predikningar från Knutby-församlingen och samtal med medlemmar och avhoppare ur församlingen. Eva Dahlman har iscensatt den med enorm effektivitet där sången har en viktig roll för att bygga upp stämningen. Kören driver upp tempot och laddar rummet med åtskilliga lättköpta, moderna låtar och även en del religiösa klassiker.
Scenen rymmer en stor estrad, utformad som ett gult kors. Nedanför estraden är scenen blå – detta är ett svenskt drama. Men predikningarna strider mot de allmänna meningarna i vårt samhälle. När pastorerna Waldau, Fossmo eller Gembäck talar till lydnadens lov och om kvinnlig underkastelse fnissas det rejält i teatersalongen. De på scenen verkar vara långt från oss i publiken.

Särskilt i första delen bygger dock föreställningen upp en stark känsla av sluten gemenskap, en sekt helt enkelt. Med några exempel på tvivlare visar den hur nästan omöjligt det är att bryta sig ur sekten och hur till slut allt handlar om att passa in, oavsett vad man egentligen tycker.
Andra delen drar mer mot Fossmos privata förhållanden som visserligen är en logisk följd av församlingens blinda tro på sina pastorer och oförmåga att reagera mot egendomligheter i församlingslivet.
Så till exempel talas det mycket om glädjen i att ”komma hem” till Gud, varför dödsfall ses som nåt positivt och inte som en förlust av en levande människa.
Det fina med föreställningen är att man får syn på de här människorna på nytt, ser dem tydligare genom den gestaltning som de får på scenen. Och den övertygar verkligen: Lolo Elwin som en utstuderat spontan och påtagligt exhibitionistisk Åsa Waldau, Emil Almén som en lockande Helge Fossmo, Julia Marko-Nord som en vilsen Sara Svensson och många andra.
Men, ”Knutby” bygger upp en stämning som dock bara delvis kan ”förklara” de tragedier som inträffade.
Föreställningen gör precis som rättvisan och lägger helt enkelt skulden på Fossmo. Det kan inte hjälpas, något fattas här.

Den ”felande länken” tycker jag mig få i Eva Lundgren bok ”Knutby-koden”. Lundgren är forskare i Uppsala, en feminist och kontroversiell debattör. Hon har fått tillträde till Kumla-bunkern och vunnit Helge Fossmos förtroende. Ryggraden i hennes bok är ett stort antal intervjuer som hon gjort med Fossmo under halvtannat års tid. Hon har även talat med andra i Knutby-församlingen och precis som Malin Lagerlöf har hon läst förundersökningen.


Om jag ska försöka sammanfatta Lundgrens digra bok så pekar den framför allt på en stämning eller ett tänkesätt som byggdes upp i Knutby-församlingen över tid. Tankegångarna kretsar mycket kring döden (”komma hem”). Olika ledande figurer i församlingen fick förebud, oftast genom Åsa Waldau.
Dessa dödstankar i kombination med att det i församlingen var omöjligt att ifrågasätta eller ens fråga något har, gissar Lundgren, påverkat den vilsna Sara Svensson att begå sina brott.

Hos Helge Fossmo hittar hon en kluvenhet. Han är ibland Knutby-Helge och ibland Kumla-Helge. När han är den senare ser han mönster i församlingen som han som dess medlem var blind för.


Helge tillskriver Waldau en central roll och det gör även de övriga församlingsmedlemmar som Lundgren har talat med. Det är Åsa som sitter på kammaren och har samtal med Gud. Det är Åsa som är Guds utvalda och därför ska ha särskilda privilegier (lön utan arbete) och vars ord därför ska väga tyngst. Åsa manipulerar många.
Men de låter sig manipuleras. Just det är Knutby-koden, att ingen verkar tänka själv där. Den som gör det får gå. Den som Åsa ogillar av ett eller annat skäl fryses ut; detta hände med Sara Svensson.

Det är en fasansfull miljö som uppstått och tydligen lever än i den där församlingen utanför Uppsala. Man kan säga att Helge utnyttjade den för egna syften på sin tid. Han får betala ett högt pris för detta.


I boken hävdar han nu att han aldrig själv skrev de där sms-en till Sara Svensson utan bara vidarebefordrade dem från Åsa Waldau. Dessutom ställer Eva Lundgren en del frågor om Sara Svenssons trovärdighet. Var hon verkligen ensam om dådet?
Sådana frågor får vi aldrig svar på och Åsa Waldaus roll i det hela förblir dold tills hon själv väljer att berätta. Ett verkar rätt säkert, att tragedin är sprungen ur en kollektiv galenskap i Guds namn.

Mer läsning

Annons