Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smärtsamt vackert om att söka kärleken

/
  • Mot väggen. Hakan Vreskala och Elmira Arikan i en dramatisering av Fatih Akins prisbelönade film. Foto: Ola Kjelbye

”Mot väggen” är en både smärtsam och vacker historia om att söka kärlek, frihet och trygghet i en värld som bjuder hårdnackat motstånd. Det är en de utsattas berättelse, gestaltad i snabba scener och nästan lika mycket genom tung rockmusik som i ord.

Annons

Det är här och nu. Sibel längtar ut ur det fängelse som hennes konservativa familj skapat kring henne. Hon hittar Cahit – dubbelt så gammal, alkoholiserad men med samma turkiska ursprung som hon själv – och övertalar honom att gifta sig med henne.

Gissa vad. De blir kära. Men där slutar inte historien utan nu börjar ännu en smärtsam livsresa för dem båda. Cahit vaknar ur sin stora likgiltighet och ställer till det med ett dråp. Sibel blir därmed på nytt ensam och utsatt och lämnar så Sverige för Istanbul och ett annat liv. Som dock inte heller innebär frihet.

I ”Mot väggen” finns murarna formligen på scenen. Den är grå, har en rå fondvägg och en upphöjd fyrkant mitt i och förutom några stolar är scengolvet bara möblerat med en ölback.

På den upphöjda scenen möts de, den unga och optimistiska Sibel och den uppgivne Cahit som inte verkar vilja något annat än att supa. Deras möten – ömsom trevande, ömsom irriterade, ömsom rörande – är korta och pregnanta, några repliker var gång. Sammanhangen får man genom de berättarröster som ackompanjerar varje skeende. Den ödsliga känslan genom musiken.

Och det förefaller alldeles på kornet när kvinnornas på scenen några gånger utbrister i Dolly Parton-låtar: den här berättelsen har samma starka känslobotten som countryn.

Elmira Arikan gör den unga Sibel mycket levande och närvarande både i smärtan och glädjen. Lika trovärdig är Peter Perski som får både kraft och ungdomen tillbaka av sin oväntade förälskelse i Sibel. God hjälp på scenen har de av Sarah Maya Jackson, Andreas Strindér och Dennis Önder som snabbt mejslar fram en rad olika karaktärer. Det är bra.

Musiken är en särskild kvalitet i den här uppsättningen som med sina många korta avsnitt, som kapitel ungefär, och sina snabba ryck också verkar vända sig till en ung publik. Uppsättningen håller känslorna i kontroll – men den äter sig ändå in under huden också på åskådarna och biter sig fast. n

l

Mer läsning

Annons